Blog
Hem
Sista biten hem till Sverige är lite segare än den borde. Det är inte mycket mer än 30 mil från Hamburg till Köpenhamn, men det tar nästan fem timmar att ta sig häremellan. Om man kommer från Hamburg så är det först tåg till Puttgarden. Där kör tåget på färjan till Rödby och överfarten tar tre kvart. Det är skönt att sträcka på benen och ta en fika, men det går inte så fort. Tåget från Rödby till Köpenhamn är ersatt av bussar just nu och en passkontroll tar också lite extra tid. Bussresan i sig går på knappa två timmar.
Tåget till Köpenhamn på Hamburgs station.
Vi tajmade Öresundståget över bron ganska bra. Även sexans buss ut till Johanneslust var i tid, så vi var hemma innan klockan hann bli allt för mycket. På Dalbygatan väntade Ingrid och Göran med äggakaka och stekt bacon, så var den resan slut.
På färjan i Rödby hamn.
Lärdomen från denna resa är väl att tågresande på Balkan är ganska krävande. Tågen går ganska sällan, i alla fall om man ska ta sig mellan olika länder. Det finns ingen service ombord och skicket på tågen är sämre än genomsnittet i Europa. Men i övrigt är det roligt att resa i östra Europa. Priserna är lägre och turisttrycket är inte som i västra Europa. Man känner sig välkommen utan att bli påhoppad av försäljare. Om man ska resa här ska man ha tiden för sig och inte stressa.
Berlin
Så var det dags att lämna Bled och ta sig till Berlin. Vi hade bokat taxi till stationen och matsäck av värdshuset dagen innan. Det är både skönt och en aning stressande att lämna över ansvaret till andra, men matsäcken var packad och taxin kom som den skulle. Allt flöt faktiskt på som det skulle under dagen. När vi mellanlandade i München var det massor av firande människor på stationen som om alla skulle iväg till någon fest. Vad som skulle firas redde vi aldrig ut.
På väg.
Det var tre olika tågsträckor som skulle ta oss till Berlin. I München var bytestiden en timme, så vi hann ta en snabblunch på stationen. I Tyskland är det ofta restaurangvagn och inte sällan servering vid borden. Man kan få varma rätter eller bara en fika och då och går tågpersonalen runt och tar upp beställningar i vagnarna.
Biergarten.
Vi kom till Berlin vid sextiden. Tågen kommer in en våning under jord och lokaltågen kommer man till genom att ta rulltrappan upp tre våningar. Allt är mycket kompakt och nära. Våra interrailkort gäller även på S-Bahn så det var bara att hoppa på i riktning mot Alexanderplatz där vi bokat rum.
Kvällspromenad.
Ett kvarter från hotellet ligger en biergarten där vi fixade kvällsmat. Det var rejäla portioner och vi fick energi nog att gå en runda kring tv-tornet innan vi kröp till kojs.
Så mycket att göra, så lite tid
Bled med omgivning har mycket att erbjuda för den aktivitetslystne. Naturen är vacker och listan på saker att göra är lika lång som platsen är vacker. Malin hade sett ut en ravin som man kunde ta sig till med lokalbuss på en kvart. Den yngsta i familjen gick ut i en liten strejk och meddelade att det inte skulle gås nästan två kilometer i någon ravin när man istället kunde ta en båt ut till ön med kyrkan istället.
Kyrkan i Bled.
Det blev en tur till ön med en av båtarna som lägger till nedanför vårt värdshus. Det får plats tjugo personer i båtarna, och det är armstarka roddare som tar turisterna i skytteltrafik till och från ön som ligger ungefär en kilometer från fastlandet. Det finns i princip inga motordrivna båtar i sjön, så det är väldigt lugnt och stilla här. Om man själv vill ta sig runt vattenvägen så kan man hyra sup, roddbåt eller kajak - alla lika tysta.
Trappan upp till kyrkan.
Kyrkan ligger uppe på en kulle på ön dit man kommer via en trappa med 99 steg. Om man får för sig att gifta sig här så är det tradition att brudgummen bär sin brud hela vägen upp. Allt är väl anpassat för besökare, men stället är inte så stort. Runt ön nere vid vattnet går en liten stig som inte är mycket mer än hundra meter lång.
Badlycka.
När vi vandrat runt i knappt en timme så for vi tillbaka med samma båt och traskade in till samhället Bled. Det är tio minuters promenad från där vi bor och just idag börjar den årliga Bledfestivalen. Det var som en stadsfestival i allmänhet med en scen och ett antal matstånd. Vi stannade inte där så länge och gjorde därefter ett nytt försök att komma till Malins ravin. Även denna gång gick vi på pumpen - det blev bad och slappande vid sjön under eftermiddagen också. Det är inte alltid som det blir som man planerat.
Bled
Vi har varit i Ljubljana på tidigare resor och det är alltid en trevlig känsla att komma tillbaka till ett ställe som man känner igen. Man vet hur saker och ting funkar och har en hyfsad uppfattning om när man kan gå och när det är bättre att hoppa på en buss eller in i en taxi.
Stationen i Bled.
Vårt hotell ligger halvvägs mellan centrum och stationen, och den sträckan har vi gått förut. Efter frukost och packning gick vi ner till stationen för att komma med 09:22-tåget till Lesce Bled. Det var ett intercitytåg från Zagreb till Frankfurt som på 40 minuter tog oss upp bland bergen till en av Sloveniens turistjuveler, orten Bled med tillhörande sjö.
Vårt värdshus tog emot oss strax efter tio. Det ligger alldeles vid sjön där det enligt rykten ska vara behagligt att bada. Viss geotermisk aktivitet gör vattnet varmare än det brukar vara i alpsjöar. Bad och snorkling blev det för barnen och enligt dem fanns det en hel del fisk i sjön.
En aktivitet som vi inte provat på tidigare är sommarrodel. På en backe precis invid sjön finns en liftanläggning där det på sommaren går att prova på rodel på räls. Barnen var lite pirriga i magen när vi tog liften upp till högsta backen. Vi vuxna tog promenadstråket nerför branten under tiden som barnen gjorde tre fartfyllda åk.
När vi kom ner från branterna gick vi en runda i byn. Det är inget stort samhälle och centrala delarna går man igenom på några minuter. Kvällen spenderade vid på värdshusets restaurang.
Ofrivilligt i Ljubljana.
På väg hemåt har vi tänkt oss att stanna tre nätter vid en av Sloveniens pärlor, Bledsjön. På vägen har vi korsat Sebien från öst till väst, medan vi på förra tågluffen korsade landet från söder till norr.
Belgrad har tre olika stationer som kan vara aktuella när man reser till eller från staden. Namnen ger ingen direkt ledning om var i staden man hittar dem. Beograd Centar ligger en bit utanför stadens centrum och är alldeles ny. Novi Beograd är gammal och skraltig och ligger hyfsat centralt. Topcider är en liten station som ligger i stadsdelen med samma namn, tjugo minuter med spårvagn från centrum. Det var till Topcider vi kom igår, men idag åker vi från Novi Beograd.
Novi Beograd.
Hotellet rådde oss att ta spårvagnen till stationen. Det skulle vara sex hållplatser med valfri linje om vi hoppade på precis utanför vårt hotell. När vi steg av såg vi inte en skymt av stationen. När vi frågade runt visste folk inte säkert, men efter en stunds letande så hittade vi den.
Den var i storlek med Hjärups station och hade inga skyltar om ankommande eller avgående tåg. I en byggbod i viadukten under spåret satt en kvinna som på knagglig engelska kunde verifiera att tåget till Zagreb skulle stanna här, så vi knallade upp till spåren.
Här pågick renovering som var bekostad av kinesiska staten. Arbetare från det stora landet i öst fixade med konstruktionen. Det var hål i plattformarna och några var avstängda. Vi kom att prata med en man från staden som beklagade röran - nästa år så kommer det nog att vara lite trevligare här.
Tåget kom i tid och var i bättre skick än det igår. Det fanns ingen restaurangvagn eller annan försäljning ombord på det här tåget heller, så vi hade bunkrat upp med mat och dricka för det halva dygn det skulle ta att komma till Slovenien.
Vi hade hunnit lämna Serbien och komma en bit in i Kroatien när tåget stannade vid en station och inte ville köra längre. Det var fel på bromsarna så det kunde inte köra vidare. Ett nytt lok var rekvirerat och skulle komma om en till två timmar.
Ett trasigt lok i norra Kroatien.
Vi var ute i ingenstans, men enligt tidtabellerna skulle det komma ett lokaltåg tio minuter senare med slutdestination Zagreb. Bättre än att sitta och vänta på ett trasigt tåg tyckte vi, så vi packade ihop våra saker och lämnade tåget.
Passagerare som är på väg att byta tåg.
Lokaltåget tog en timme längre på sig att komma till Zagreb. Vi ställde in oss på att komma så långt som möjligt mot Bled utan att stupa, så Ljubljana fick bli målet för dagen. Komiskt nog kom vårt trasiga tåg ikapp oss i Zagreb, två timmar försenat. Vi hoppade på det igen och var i Ljubljana närmre midnatt. En vimsig nattportier checkade in oss i två dubbelrum och vi somnade i staden som är beskyddad av drakar.
Med tålamod så kommer man alltid fram.
Balkans järnvägssystem har inte riktigt imponerat på oss. Idag skulle vi återigen lägga vårt öde i dess händer. Tågsträckan mellan Sofia och Belgrad har varit en del av orientexpressen som på sin tid förband västra Europa med Turkiet. Idag går det bara ett persontåg om dagen på den här sträckan, och bara under sommaren. Det är uteslutande backpackers som hoppar på tåget vid halvtiosnåret.
Rutorna hade immat igen så vi såg inte så mycket ut. Överhuvudtaget var tåget i ganska dåligt skick, men som tur är var temperaturen utanför tåget ganska behaglig med sina strax över tjugo grader. Vi installerade oss på våra platser med packning och matsäck.
Längre stopp än planerat i Nis.
En liten stund efter tågets avgång var det stopp för passkontroll. Man visar först de bulgariska gränspoliserna sina pass och sedan de serbiska. Inte sällan samlas alla tågets pass in och är borta en kvart eller så för att gås igenom innan de delas ut igen. Vid gränsen byttes loket ut från ett bulgariskt till ett serbiskt.
I staden Nis, halvvägs på resan, skulle det bytas lok igen. Ett lok drog några vagnar från Belgrad hit och skulle ta med oss till Belgrad på vägen tillbaka. Det lok som vi hade varit kopplade bakom skulle också vända och köra tillbaka mot Bulgarien. Nu var tåget som vi skulle möta försenat i drygt en timme och informationen från våra tågvärdar var begränsad. Vi hann smita ut från stationen en stund för att köpa lite glass för att få upp humöret lite.
Framme på en av Belgrads stationer.
Vi kom fram till Belgrad två timmar försenade och efter en trevlig restaurangupplevelse med efterkommande matkoma slocknade vi på ett mysigt hotell vid Belgrads gamla station.
Sofia
På vägen från Veliko Tarnovo till Nikiti hade vi passerat Sofia för att hämta upp en hyrbil. Då var det kokande hett i staden och vi stannade inte längre än nödvändigt. Idag skulle vi lämna tillbaka hyrbilen och ta in på hotell för att kunna ta tåg norrut dagen efter. Sofia skulle med andra ord få en chans att visa vad hon går för.
Dimitris favoritbageri.
På morgonen svängde vi förbi Dimitris favoritbageri för att baksätet skulle få lite sötsaker att smaska på under bilresan. Hela resan flöt på som tänkt och vi lämnade vår bil på hotell Ramada klockan två som överenskommet. Hotellet som vi skulle bo på låg bara ett stenkast därifrån och snart hade vi brett ut oss i familjerummet för en stunds slappande.
En av de risiga sidogatorna i närheten av Sofias station.
Vi snörade på oss skorna när eftermiddagen började bli sen. Utanför centrum är Sofia ganska ruffigt. Tiden bakom järnridån syns fortfarande i husens skick och arkitektur. Neråt stadens mitt finns en gågata med affärer och matställen. I kvarteren närmast har man rustat upp husen och det råder lite hipsterkänsla med designbutiker och modern streetfood. Man skulle lika gärna ha kunnat vara i Berlin när man går förbi vackra väggmålningar och libanesiska restauranger.
Konst på en fasad i centrala Sofia.
Bland stadens klassiska sevärdheter finns en pampig ortodox kyrka med förgyllda kupoler. Den gick vi förbi på vägen hem från stan utan att riktigt känna att vi inte hade kunnat vara den förutan. Här är hur som helst billigt att vara turist, och om man ger staden lite mer tid så skulle man säkert kunna sniffa upp några små guldkorn.
Mataffär i närheten av vårt hotell.
Imorgon ska vi ta ett rejält kliv i riktning hemåt med tåget till Belgrad. Det ska bunkras upp med en rejäl matsäck eftersom man inte kan få tag i något ätbart på själva tåget.
Kavala och Philippi
Det låg regn i luften när dagens planer gjordes upp. Vi satt för andra frukosten i rad hemma hos Monica och Dimitris. Värdparet hade ärenden till Thessaloniki och vi andra var sugna på lite mindre urbana sevärdheter. Astrid ville följa med till Thessaloniki och resten av familjen skulle dra österut till Kavala.
Kavala är en hamnstad varifrån man bland annat kan åka ut till ön Thassos. Vi tog vägen längs kusten dit i stället för motorvägen. Det är tidvis ganska dramatiskt landskap med gröna bergssidor som höga vallar mellan ett plattare landskap inåt landet och det blå havet.
Kusten på väg till Kavala.
Vi stanade till vid ett ensamt vakttorn för att sträcka på benen. Nedanför den gamla byggnaden låg en strand. Här hade ett antal campare hittat sitt paradis med havet som granne. Det fanns ingen information om tornets historia mer än att det skulle vara från den bysantinska tiden.
Utsikt över Kavala från gamla staden.
Kavala ligger på bergssidan och vägen ner till hamnen är slingrig. Vi hittade en parkering nere vid havet och efter en snabblunch drog vi på upptäcktsfärd i stadens gamla delar. Dessa ligger på en klippig halvö bredvid dagens hamn. Här har flera steg av försvarslinjer sett till att staden var svår att inta. Ett landmärke är förutom stadens murar en pampig akvedukt som försåg staden med vatten från bergen runtomkring.
Amfiteatern i Philipi.
På seneftermiddagen lämnade vi Kavala för att spana in Philippi, en gammal bosättning från romartiden. Platsen har flera historiska referenser och har till och med en egen bok i Bibeln, Filipperbrevet. Den romerska Via Ignatia gick via Philippi, och den förband Greklands västkust med nuvarande Turkiet.
Lämningar i Philipi.
I ett lätt duggregn började vi vår vandring i resterna av den historiska staden. Det finns arkitektoniska tecken från stadens olika tidsåldrar och medföljande religioner. Ristningar med både latinska och grekiska tecken pryder stenblocken. En rejäl amfiteater var den bäst bevarade byggnaden efter det osmanska rikets räder i området.
Fynd från utgrävningarna i Philipi.
Längst bort från ingången ligger ett museum med tankekittlande fynd från tusentals år tillbaka i tiden. Platsen har varit bebodd långt innan romarna kom hit vilket fynden visade.
Landskapen utanför Philippi.
På kvällen tog vi farväl till familjen Emmanouilidou och stoppade ner våra pinaler i ryggsäckarna för att påbörja vår resa norrut och hem till Sverige.
Strandhäng
Vi fick en stående frukostinbjudan av våra vänner vilket vi inte var sena att utnyttja. Dimitris svänger förbi bageriet på morgonen och plockar upp bougatsa med antingen fetaost eller vaniljkräm. Det är varmt och sött, precis som det ska vara till en grekisk frukost. Till yoghurten har man honung.
Monica och Malin.
Sixten har suktat efter havets läckerheter sedan vi kom till Medelhavet. Man ska passa på när man är nära havet är hans motto. Efter en förmiddag på stranden blev det med svenska mått mätt en sen lunch på en trevlig fiskrestaurang. Mattiderna är ett par timmar senare än hemma, så när svensken tar sin eftermiddagsfika så står lunchen på bordet i Grekland. Dimitris bestälde in ett gäng rätter som vi alla delade på. Bläckfisk, sardiner, musslor och annat gott. Sixten fick sina matlustar stillade.
Bad med Halkidikis berg i bakgrunden.
På eftermiddagen badades det likaså. Det är varmt och behagligt i vattnet. Finsmakaren tycker inte att vattnet är lika fint här som på Halkidiki, men vi svenskar tycker att det minst sagt är gott nog här i Paralia Ofriniou.
Astrid och Nike på stranden.
Till lunch äter man i Grekland det stora målet mat och på kvällen kompletterar man med lite mindre rätter. Vi kom hem vid midnatt efter att smakat grekisk plockmat på en av de äldre restaurangerna i byn. Barnen hade roat sig i en spelhall i närheten och somnade fort.
Spelhallen.
Paralia Ofriniou
Det var en lagom varm dag när vi lämnade Nikiti. Bilfärden till Paralia Ofriniou går upp bland kullarna via Halkidikis residensstad Polygyros och ner till havet igen. Paralia Ofriniou är en semesterort där våra vänner från Johanneslust tillbringar sina somrar i ett hus några hundra meter från stranden.
Hemma hos.
Efter att ha lastat av våra väskor i lägenheten var det lunch hemma hos Monica och Dimitris. Det var dukat i pergolan under vinrankorna utmed husets kortsida och vi fick träffa två andra familjer som hade sommarboende i samma by.
Stranden i Paralia Ofriniou.
Eftermiddagen tillbringades vid havet och barnen hade plötsligt några vänner hemifrån att leka loss med.
Gamla Nikiti
Igår kväll drog molnen ihop sig efter en varm och solig dag. På avstånd blixtrade det på himlen. Att det var väderomslag var inte att ta miste på. Vid tiotiden kom regnet med besked och en rejäl storm drog in över oss. Lamporna blinkade till och efter en stund så gick strömmen helt. Det var levande ljus eller ficklampor som lyste upp mörkret i husen runt omkring.
På morgonen hade vädret lugnat sig. Det var strax över tjugo grader ute och Astrid rotade fram sin fleece till frukosten. Nere vid stranden såg man att det hade runnit en hel del vatten över grusvägarna, men restaurangerna verkade ha förberett sig väl. Några träd hade fått grenar brutna men husen verkade inte ha fått några skador.
Små branta gator i gamla Nikiti.
Efter frukosten passade vi på att besöka det gamla Nikiti som ligger en liten bit inåt land. Området vi bor i verkar bestå mest av semesterboende, men uppe på kullarna på andra sidan den stora vägen ligger kyrkan och lite större hus. Det är inte riktigt samma kommers här som i sommarbyn. På ett litet torg försökte vi få tag i lunch, men köket hade inte öppet riktigt än. Vi hann med att komma upp till kyrkan som ligger överst i byn innan vi på vägen ner mot havet hittade en taverna som hade öppet.
På kvällen packade vi ihop våra prylar för att dra vidare för att hälsa på familjen Emmanouilidou i en liten ort längre norrut.
Krabbklipporna
Vi har fått höra att Kavourotripes en knapp timmes bilfärd från Nikiti är ett bra ställe att snorkla på. Därför packade vi efter frukost ihop handdukar, masker och fenor för att kolla in Halkidiki under ytan.
Kavourotripes.
Under bilresan söderut längs kusten så övergick bebyggelse och brukad jord snart i pinjeskog. Här börjar ett naturskyddat område och det enda sättet att stanna här över natten är att ta in på någon av områdets campingar. Pinjeträden luktar lite parfymerat på ett skogigt sätt och cikadornas sång överröstar oss nästan när vi plockar dykbagen ur bagaget och lunkar ner mot stranden.
Malin, Astrid och Sixten.
Det är gott om folk här idag. Den lilla strandremsan är full till sista plats så vi drar oss upp i skuggan under träden. Stranden ligger i en liten vik, men vi hoppar i plurret där viken slutar. Här är klipporna ganska vassa och sträva. Man får se upp för sjöborrarna när man tar de första stegen. Sedan är det bara att njuta av undervattensscenerna.
Astrid och Sixten.
Det är inte så många andra som snorklar här så vi behöver inte samsas med någon annan än några stim av småfiskar.
På vägen hem stannade vi och åt en sen lunch i Vourvourou. På kvällen efter att ha sköljt våra dykgrejor lagade vi middag hemma i huset.
En dag på stranden
Ännu en baddag i Grekland. På stranden nedanför vår gata så har vår värdfamilj mutat in ett litet område med ett bord och en parasoll. Bordet är egentligen en kabelvinda och parasollet är nerstoppat i dess mitt. Vi hängde tillsammans med några i familjen här under förmidagen och lät brisen från havet svalka oss.
Vår gata i Nikiti.
Värmen kräver att man får ordentligt med vätska i sig. Barnen får då och då blixttankas med i Sixtens fall någon kall kaffedricka och i Astrids fall läsk eller glass. Luncherna är av det lättare slaget och middagarna får vänta till i alla fall klockan åtta för att man ska hinna bli hungrig. Just denna dag blev det middag på stranden med klassiska grekiska rätter som souvlaki och moussaka.
Middag på stranden.
Lata dagar
Just nu är det väldigt varmt i norra Grekland, ett par grader över trettio. Som tur är har vi nära till det svalkande havet. Vi bor i ett parhus där värdparet är grannar med oss. När man går ut från grinden är det tjugo meter ner till stranden. Det verkar vara lite försäsong och ganska glest med badare på stranden.
Utanför vårt hus.
Luften står stilla idag och vi har inte gjort mycket annat än att ligga under ett parasoll och ha det gott. På kvällen var Astrid sugen på fish and chips. Det blev en promenad neråt Nikitis marina där det är lite mer liv och rörelse.
En dag på stranden.
Nikiti
Som längst hemifrån kommer vi att vara i Nikiti på Halkidiki i norra Grekland. Dit skulle vi ta oss denna dag.
Stationen i Gorna Orkachovitsa.
Klockan ringde tjugo över sex och vi var nere i hotellets lilla foajé en halvtimme senare. Här satt kvinnan som tillsammans med sin son driver hotellet. Vi hade kommit överens om att hon skulle ringa efter taxi åt oss, men hon följde oss istället ner till hotell Yantra där det finns en taxiruta. Hon var väldigt mån om att allt skulle gå rätt till och att chauffören inte skulle skinna oss. Alla vet ju vid det här laget att taxichaufförer passar på när de kan.
Det var slingriga vägar genom skog och över kullar som på en kvart tog oss till Gorna Oryahovitsa. Vi hann med att handla lite ostbullar från ett stånd utanför stationen innan vi hoppade på tåget till Sofia. Det hade tidigare på morgonen lämnat Varna vid Svarta havet. Vi delade kupé med två trötta bulgarer som under resans första del satt och slumrade på fönsterplatserna.
De pampiga bergen i Kunino.
Landskapet vi for igenom i norra Bulgarien är bitvis ganska dramatiskt. Vita bergssidor får det att se ut som om marken skjutits upp från underjorden. På andra ställen vajar gula solrosfält på liknande sätt som rapsfälten hemma. Solrosorna tittar alltid åt samma håll och följer solen under dagens lopp.
På stationen i Sofia.
Vi rullade in på Sofias station på utsatt tid. Det var ingen vidare kommers uppe i väntsalen, kanske för att det var söndag. Särskilt många matställen fanns det inte att välja mellan heller, så det fick bli pizzaslices till lunch.
Resan hade så här långt tagit fyra timmar. Den sista biten till Grekland skulle vi ta oss med bil. Tåg söderut från Sofia verkar inte möjligt. Vi hämtade upp bilen på ett hotell några hundra meter från stationen och betade av de sista ganska många milen till badorten Nikiti. Temperaturen utanför bilen var uppe och studsade på 40 grader, tur att vi ska till havet.
Veliko Tarnovo
Staden Veliko Tarnovo ligger i norra Bulgarien där floden Jantra gör en krumbukt. Vattnet har slingrande skurit sig genom berget och där de äldsta delarna av staden ligger har det bildats en landtunga nästan helt omgiven av floden med sina branta bankar. Det är inte så konstigt att man under romartiden befäste staden som ligger strategiskt väl placerad utmed handelslederna mellan orienten och centrala Europa.
Vindlande gator i gamla staden.
Förutom att staden har en intressant historia så är den också väldigt vacker. Husen i de gamla delarna av staden klamrar sig fast utmed branterna och gatunätet är oregelbundet och tidvis lutar det rejält. Till vårt hotell kan man till exempel inte ta taxi. Den sista biten upp hit är det så brant och knaggligt att bara de djärvaste bilförarna kan tänka sig att försöka.
Utsikt från hotellet.
Utsikten är å andra sidan inte att klaga på. Från vårt fönster ser man den gamla ringmuren som omgav den historiska delen av staden som nu är ett friluftsmuseum. Efter frukost gav vi oss av neråt stan för att haka på en guidad tur genom stan. Man möts upp utanför turistinformationen klockan elva och går sedan till fots tillsammans. När vi kom fram till mötesplatsen möttes vi snopet nog av en lapp där det stod att den dagliga turen var inställd just idag. Inget att göra åt det, vi gick en runda på egen hand istället.
Stadsbild.
Det blev en skön blandning av rätvinklig östblocksromantik och vindlande gränder. I början av promenaden gick vi över en av broarna och ut till Asenevtsimonumentet. Det ska hedra fyra av landets gamla kungar. Man har placerat dem på var sin häst och mitt i monumentet reser sig vad som liknar gigantiska svärdsklingor flera tiotals meter upp mot himlen. Varför man 1986 under landets tid bakom järnridån valt att hedra fyra kungar från elva- och tolvhundratalet framgår inte.
Paus i skuggan av forna kungar.
Invid floden en liten bit därifrån ligger enligt vissa Europas fulaste hotell. Tveklöst en rest från tiden då landet hade nära relationer med Sovjet. Man ser inga hammare eller skäror, men arkitekturen är inte att ta miste på. Det är stort och helt i betong. Delar av det används fortfarande som hotell.
Interhotel.
Med det intressanta byggnadsverket i ryggen gick vi på de smala gatorna utmed floden. Här ligger restauranger och värdshus tätt med romantiskt vacker utsikt över floden. Det finns passager med trappor om man vill ta sig till en högre belägen gata i stället för att serpentina sig upp.
Utsikt från den gamla ringmuren.
På eftermiddagen gick några i familjen ut till borgen och friluftsmuséet. Man har grävt ut här och försökt återställa murarna efter att de delvis förstörts under det osmanska rikets härjningar i området. Väggar efter de gamla husen inanför murarna sticker upp här och var. På högsta punkten står det idag en kyrka.
Middag.
När solen närmade sig horisonten drog vi ner till en av stadens finare restauranger. Den ligger tillsammans med ett hotell några hundra meter från där vi bor. Här har det varit värdshus sedan 1800-talet och vi lät oss väl smaka.
Tåget till Bulgarien
Det går ett tåg om dagen från Rumänien till Bulgarien. Man kan åka från Bukarest till Sofia på tio timmar i ett tåg utan servering. Vi lämnade Brasov tidigt på morgonen för att hinna till Bukarest i tid.
På första sträckan hade man dubbelbokat en del av platserna. Våra var dessutom inne i konduktörens låsta kupé. De stackars kunduktörerna gjorde sitt bästa för att se till att folk hade platser att sitta på och vi fyra klämde in oss på tre. Det var inte så många sura miner, folk anpassade sig efter situationen.
På luffen.
Det blev en dryg timmes stopp i på stationen i Bukarest. Här tänkte vi fixa platsbiljetter till de tåg som kvinnan i Brasov inte lyckats boka. I luckan för utrikes resor var man inte så villig att boka annat än resor inom landet. När vi ville boka platser mellan München och Berlin så tyckte de från bakom disken att det kunde vi minsann göra i Tyskland - nästa kund tack, kön är ju lång, de andra behöver ju också få komma till.
På tåget till Bulgarien var det nästan bara tågluffare. Antingen använder rumäner och bulgarer sig av andra färdmedel eller så är utbytet mellan länderna inte så stort. Donau utgör gränsen mellan länderna, men även gränsen mellan latinos och slaver i det här fallet. När vi ville växla till bulgariska pengar i Brasov hittade vi inga växlingskontor som kunde göra det. Den bulgariska valutan är knuten till euron, så det handlar inte om att det är någon risk med att ha den i lager. Vi kom i slang med en kvinna som hade en rökpaus utanför sin resebyrå. Hon tyckte inte det var så konstigt med växelkontoren - vad ska man i Bulgarien att göra, tyckte hon.
En av stationerna på den Bulgariska sidan.
Vi var över gränsen och två timmar in i Bulgarien när det var dags att hoppa av. Vi delade kupé med en schweizare som körde en snabbresa genom Europa. Han hade flugit och åkt tåg runt stora delar av kontinenten och nu var han på väg till Sofia. Planen var att sen ta sig till Istanbul, Moskva, Helsingfors, Stockholm, Oslo, Köpenhamn och sen hem till Schweiz. Under tågresan hann han ändra rutten ett par gånger. Dessutom fick han ett litet bakslag när han med vår hjälp insåg att det behövs visum till Ryssland. En kort stund var han inne på att passera genom Ryssland med tåg i någon form av transitresa utan att få gå av tåget innan han kom till Helsingfors. När vi lämnade honom var det buss genom Baltikum och flyg till Irland som gällde.
Vi åkte lokalbuss sista biten till Veliko Tarnovo och checkade i på vårt hotell strax innan det mörknade.
Brasov från ovan
Ordet tågluff har ett bekymmerslöst skimmer om sig. Som en hop-on-hop-off-buss i valfri storstad. Man går ner till stationen och väntar på nästa tåg, hoppar på och vips så är man på nästa ställe - fri som fågeln.
Om man är i Rumänien och vill boka platsbiljetter till Bulgarien så är det tydligen lite krångligare. Kvinnan bakom disken för bokning av utlandsresor på stationen i Brasov hade ett tufft jobb med att få ihop vår rutt. Så pass tufft att vi tog en lunchpaus efter att hon tryckt ut biljetter fram till Sofia, för att sedan komplettera med biljetter från Slovenien och hem. Många sträckor kan man åka med bara interrailbiljetter utan platsreservation. Om man som vi vill sitta tillsammans eller slippa stå på tåget så är det idé att boka platser. På tåget från Hamburg till Köpenhamn får man till exempel inte åka utan platsreservation och på somrarna tar platserna ofta slut. Vi bokar gärna platsbiljetter, men det kan som sagt vara lite krångligt.
Brasov från ovan.
Halva dagen hade gått när vi var klara med vårt lilla äventyr på stationen. På eftermiddagen tog vi linbanan upp på kullen med utsikt över Brasov. Kabinen tog oss upp på några minuter och efter en stunds promenad kom vi till en vacker utsiktplats. Här ser man hur Brasov ligger på gränsen mellan skogiga berg och platt odlingslandskap. Bergen runt Brasov är hem för både Björn och Lodjur. När vi var på turistinformationen i förrgår slog de ett slag för vandring och friluftsliv. Det kan vi tänka oss att prova nästa gång vi är i området.
Den sena lunchen öppnade upp för en fika. Stadens centrum är fullt av restauranger och caféer, så vi tog ett ställe på måfå. Barnen slukade sina lavacakes med god aptit efter bergsvandringen.
Kvällen ägnade vi åt att packa och bunkra upp med matsäck inför morgondagens tågresa till Bulgarien.
Bran
Brasov ligger i Transylvanien. Härifrån kommer även greve Dracula enligt sägnen. Briam Stokers lät sig inspireras av en greve Vlad III Dracul som levde i området på 1400-talet.
Landskapet utanför Brasov.
En halv timmes resa från Brasov ligger ett mäktigt slott på en klippa i anslutning till det lilla samhället Bran. Av någon anledning så har detta slott förknippats med Dracula fastän Vlad III Dracul inte lär ha haft något med stället att göra. En historisk person som dock har bott här är Rumäniens sista drottning, Maria av Rumänien.
Bran.
Vi tänkte ta en tur till slottet. Eftersom vi precis missade bussen från Brasov till Bran så blev det taxi. Chaufförerna är inte så haja på engelska, men med hjälp av en kille på trottoaren som tolk så kunde vi göra upp om rutt och ekonomisk kompensation.
På vägen såg vi några mindre byar och odlingsmarker. I det överlag platta landskapet utanför Brasov sticker det upp lite kullar branta nog för att man inte ska kunna odla på. Antingen låter man skogen bre ut sig här eller så får boskapsdjur gå här och beta. I vissa delar av Rumänien finns det även vilda hästar som har kullarna som sitt hem. Där kullarna övergår till berg får träden inte alltid fäste och berget kommer i dagen.
Inne på borggården.
Vid en sådan övergång mellan kullar och berg ligger Bran. Från slottet ser kan man med bergen i ryggen se ut över det bördiga landskapet. Man kan förstå att man valde just denna plats för en byggnad som denna.
Inne på slottet går man en snitslad runda. Endast ett av tornrummen ägnas åt Dracula och resten åt drottning Maria. Det är en väldigt oregelbunden rumslayout med små smala trappor mellan våningsplanen. Borggården är liten med en loftgång ett par våningar upp.
Slottet Bran.
Efter vårt besök på slottet så öppnade himlen sig. En taxi fick ta oss tillbaka till Brasov. I samband med vår middag passade vi på att titta in på Europas smalaste gata. Det är tydligen en passage som skulle göra det lättare för brandmän att förflytta sig mellan kvarteren i staden.
Brasov
Natten tog oss till Rumänien. Vi vaknade med landsbygden utanför fönstret med höga berg i fonden. Här och var på bergssluttningarna ligger snö kvar från i vintras. De högsta topparna i Rumänien är cirka 2500 meter över havet.
Rumänska vidder.
En servitör tittade förbi vår kupé på morgonkvisten och erbjöd oss en kopp kaffe. Frukosten hade vi köpt med oss från Ungern. Det blev ost, korv och bröd. På senförmiddagen hoppade vi av tåget i på stationen i Brasovs utkant och tog bussen ner till centrum.
Ungersk sovkupé. Med tonåring.
Här möttes vi av en pampig gammal stadskärna med gott om vackra hus, tre, fyra våningar höga. Man har blandat och gett när det gäller fasadernas färg men den gula färgen har övertaget. Torget i stadens mitt är stort och öppet med serveringar utmed några av sidorna. Mitt på torget ligger rådhuset med ett kyrkliknande klocktorn. Några kvarter från stadens absoluta mitt reser sig en hög kulle med branta trädbeklädda sidor. Brasov har sedan 1400-talet växt från ett litet samhälle nedanför kullen till en av Rumäniens universitetsstäder.
Torget i Brasov.
Nattåget ger sällan någon fullvärdig natts sömn. Efter några timmars resa blev vi väckta vid gränskontrollen av först ungerska gränspolisen, sedan den rumänska. Det tar en bra stund att gå igenom alla tågets resenärer. Det var efter midnatt när vi fick ro i kupén. Vi hade med andra ord en sömnskuld som skulle betalas tillbaka, och det gjorde vi efter lunchen hemma i vår lägenhet.
Det var uppåt 35 grader i Brasov på eftermiddgen. För att svalka av oss drog vi till stadens vattenland. Sedan blev det frukostshopping och några kvälls-pizzaslices till familjen innan lamporna släcktes.
Farväl Budapest
Budapest är liksom Wien känt för sina vackra och anrika caféer. Här i Budapest är det New York Palace Café som man gärna besöker om man vill känna smaken av flärd och lyx. Efter frukusten tog vi en promenad hit från vårt hotell.
New York Pallace Café.
Stället är i ärlighetens namn en turistmagnet. Man hör många språk runt borden. En pianist och en stråkensemble turas om att underhålla gästerna. Personalen är korrekt och trevlig, och det som serverades föll oss väl i smaken.
Efter en lunch på en gammal saluhall i närheten av floden tog vi tunnelbanan till operahuset. Uppgången från tunnelbanan ligger precis vid entrén. Fasaden visade sig vara under renovering med presenningar som täckte det mesta av det historiska huset. Foajén var öppen för besökare men rundvandringen som man kan gå på under eftermiddagar var inställd tills vidare på grund av renoveringen. Vi fick utöver entrén nöja oss med en tur i souvenirbutiken.
Budapests opera.
Det var en väldigt varm eftermiddag i Budapest med kvicksilver ända upp till 36-gradersstrecket. Bad skulle vara det naturliga valet en sådan här dag, men det kändes inte som om vi skulle hinna det utan stress eftersom vi skulle med nattåget till Rumänien samma kväll. Vi spenderade en timme under några träd i en av stadens parker. I en liten damm kunde man doppa sina fötter för att inte koka över helt.
Nattåget till Brasov i Rumänien avgick på utsatt tid. Vif lägger staden bakom oss och landskapet öppnar sig. Ungern är platt här med fält av solrosor och vete. Det står aprikosträd i trädgårdarna och det luktar landsbygd när folk eldar i sina spisar.