Balkans järnvägssystem har inte riktigt imponerat på oss. Idag skulle vi återigen lägga vårt öde i dess händer. Tågsträckan mellan Sofia och Belgrad har varit en del av orientexpressen som på sin tid förband västra Europa med Turkiet. Idag går det bara ett persontåg om dagen på den här sträckan, och bara under sommaren. Det är uteslutande backpackers som hoppar på tåget vid halvtiosnåret.
Rutorna hade immat igen så vi såg inte så mycket ut. Överhuvudtaget var tåget i ganska dåligt skick, men som tur är var temperaturen utanför tåget ganska behaglig med sina strax över tjugo grader. Vi installerade oss på våra platser med packning och matsäck.
Längre stopp än planerat i Nis.
En liten stund efter tågets avgång var det stopp för passkontroll. Man visar först de bulgariska gränspoliserna sina pass och sedan de serbiska. Inte sällan samlas alla tågets pass in och är borta en kvart eller så för att gås igenom innan de delas ut igen. Vid gränsen byttes loket ut från ett bulgariskt till ett serbiskt.
I staden Nis, halvvägs på resan, skulle det bytas lok igen. Ett lok drog några vagnar från Belgrad hit och skulle ta med oss till Belgrad på vägen tillbaka. Det lok som vi hade varit kopplade bakom skulle också vända och köra tillbaka mot Bulgarien. Nu var tåget som vi skulle möta försenat i drygt en timme och informationen från våra tågvärdar var begränsad. Vi hann smita ut från stationen en stund för att köpa lite glass för att få upp humöret lite.
Framme på en av Belgrads stationer.
Vi kom fram till Belgrad två timmar försenade och efter en trevlig restaurangupplevelse med efterkommande matkoma slocknade vi på ett mysigt hotell vid Belgrads gamla station.