Blog
Matanzas
Vi är ju trots allt lite nyfikna på Matanzas, Kubas Aten. Det skulle finnas några grottor i närheten av staden som också skulle kunna vara kul att se. Vi pratade med vår värdinna och försökte förstå hur man tar sig in till Matanzas kollektivt. Det fanns tydligen lite olika alternativ, men trots en lång stunds tålmodigt förklarande från Alexis sida så var det inte helt klart hur vi skulle gå tillväga. Man skulle i alla fall inte behöva vänta mer än tjugo minuter på att komma iväg.
När vi gick på gatan ner mot landsvägen såg vi en skraltig buss släppa av några passagerare. Vi hann inte fram i tid för att hoppa på, så vi ställde oss under ett träd och väntade. Stämningen i familjen var inte på topp, och barnen ville hellre vara med varandra än med oss. Föräldrarnas frustration över att inte ha situationen helt under kontroll smittar lätt av sig på barnen. Vi frågade ett par andra väntande om råd, men blev inte klokare. När byns skraltigaste Lada stannade och frågade om vi ville ha skjuts till stan så nappade vi.
På vägen till Matanzas svängde vår chaufför plötsligt in på en mack och hoppade ur bilen. Efter bara några sekunder så började det ryka in i bilen från motorutrymmet, så vi öppnade dörrarna för att vädra ut och underlätta en eventuell evakuering. En minut senare var mannen vid ratten tillbaka med en skiftnyckel. Det skruvades lite på något i motorn och vi var på väg igen. Tydligen hade han nyligen bytt koppling, och den skulle slitas in för att funka som den skulle.
Downtown Matanzas.
Vi blev avsläppta på Plaza Libertad som avtalat. Det första vi gjorde var att försöka koppla upp oss mot internet för att kolla eventuella ändringar i flygtider, ladda upp hemsida och kolla mailen. Det funkade sådär, så för att trösta oss så gick vi in på ett hotell som ligger vid torget och beställde dricka. Här fanns det finfint wifi, och vi fick gjort våra digitala ärenden samtidigt som barnen njöt av den finaste lemonaden på resan färgad i blått längst upp. De vuxnas café con leche var inte dum den heller.
Apoteksmuseet.
Sen blev det svårt igen. Astrid var för trött för att turista idag, så hon och Andreas satte sig på en bänk i parken. Efter en stund somnade hon. Malin och Sixten gjorde staden medan Astrid hämtade nya krafter. De hann med ett av stadens stora turistmagneter, nämligen det farmaceutiska museet. Kuba är förmodligen världens mest museumstäta land.
Schackklubben i Matanzas.
Vi tog en taxi tillbaka till Boca de Camarioca. På torget dit vi kom med taxi så gick det runt en man som erbjöd taxitjänster vilket är ganska vanligt på torg, busstationer och stränder. De förmedlar bara tjänsten och skär emellan lite på priset till chauffören. Den taxin som vi kom iväg med var lite upprörd över detta faktum och tyckte att vi skulle kommit direkt till honom. Han beklagade sig hela vägen ut ur Matanzas.
När han inte fick medlidande från oss så försökte han kränga lite cigarrer istället, dock utan att lyckas. De sista kilometrarna beklagade han sig över att barnen pratade i baksätet och låtsasgäspade för att de var så himla sövande att lyssna på. Det var en ganska komisk situation, och skådespelarna från det gamla riktiga Aten vänder sig nog i sina gravar.
Det stora blå
Andreas är fortfarande febrig, så vi bestämde att Malin och barnen skulle hitta på något själva, så att Andreas kunde stanna hemma och vila. Efter frukosten pratade vi en stund med Alberto på terrassen. Alberto är som sagt fiskare och uppväxt i byn, en karaktär som hämtad från en av Hemingways romaner. Vi får många färgstarka och öppenhjärtiga historier av honom, och imorse berättade han om sin bror. Han försökte i början av 1990-talet tillsammans med några vänner ta sig till USA i en uppblåsbar båt, efter fyra dagar försvunna till havs utan mat eller färskvatten kom de tillbaka till Kuba. Vilken besvikelse! Han lyckades dock ta sig till Miami vid nästa försök, då de hade en bättre båt.
Albertico hämtade upp Sigge för att gå och spela biljard. Under tiden gick Malin för att köpa vatten. Trots idogt letande bland caféer, restauranger och affärer kom hon hem tomhänt. Det här är landet som har romflaskor i långa rader i affärerna, men vatten går inte att uppbringa! En timme senare hade Sixten fortfarande inte kommit hem, så Malin och Astrid gick och hämtade honom på vägen till stranden. Det visade sig att han hade fått rejält med däng i biljard, för de kubanska killarna var riktiga biljardmästare.
Snorkling bland koraller.
En liten stund senare dök Alberto upp på sin cykel, redo att guida oss på en snorklingstur. Utanför den lilla strandremsan i Boca de Camarioca finns en liten ö, och den simmade vi runt. På utsidan av ön fanns koraller och rätt mycket att titta på. Bland annat såg vi en drakfisk, två blåsfiskar och en massa andra fiskar och snäckor. Alla var nöjda efteråt, utom möjligtvis snäckorna som Sixten stoppade i fickan på sina badbyxor. De hamnade sedan i påsen med fuktiga badkläder som nu luktar död och elände, vilket stämmer bra med snäckornas öde.
Matanzas, eller?
Den sista längre sträckan att avverka här på Kuba var den från Trinidad upp till Matanzas. Matanzas är en sömnig stad längs nordkusten mellan badorten Varadero och Havanna. Här hade vi bokat ett boende hos Alexis och Alberto.
Resdagar är ju oftast inte världens mest spännande att skriva om. Färden gick tillbaka till Cienfuegos och ut på Autopistan mot Havanna. När vi sen tog av norrut kom vi in i ett odlingslandskap av mer industriell natur. Här fanns enorma citrusodlingar, sockerrörsfält och bananplantager. Mil efter mil sträkte de sig över Kubas inland, ett omisskännligt tecken på sovjetinspirerad planekonomi. Med några kilometers avstånd mellan varandra stod det skolor med samma arkitektoniska känsla som Sparta i Lund. Trevåningsbyggnader som formar barnen till människor som bor och arbetar här. Det var väldigt intressant att se och reflektera över när vi for fram i hundra knyck på de bitvis spikraka vägarna av en fysiklärare som inte kunde leva på den lönen utan istället fick jobba som chaufför åt turister.
Så var det ju det där med Matanzas, som kubanerna själva kallar för Kubas Aten. Efter fyra timmars färd stannade chauffören för att fråga några kollegor om vägen. Vi var nu i Matanzas, men adressen vi hade var bara namnet på casat och ”Vägen mot Varadero”. Han fick stanna ytterligare än gång och fråga en polis innan saker och ting klarnade. Vi skulle tydligen inte alls bo i Matanzas, utan i en liten ort som heter Boca de Camarioca. Vi kanske tar oss in till Matanzas någon dag för att kolla läget.
Vårt casa i Boca de Camarioca.
Alexis och hennes mamma tog emot oss vid grinden. Husets son Albertico är ett år äldre än Sixten, och efter en liten stund så spelades det fotboll i familjens lilla trädgård. Alberto, pappan i huset, kom cyklandes hem en stund senare. Han är den kontaktsökande typen och vi satt och pratade en bra stund innan vi bar upp väskorna till vårt boende på andra våningen. Här var det mer tal om en egen lägenhet med kök och två sovrum än en säng i någon annans hem.
Sedan blev det en tur med familjens bil. Det är Alexis som kör och Alberto som guidar. Alberto har fiske som bisyssla och är född i byn. Hans föräldrahem ligger precis invid havet, och där bor delar av hans familj fortfarande kvar. Andra sevärdheter var byns baseballplan, skola, affärer och läkarstation. Slutstationen var stranden där vi blev avsläppta. Både barn och vuxna badade tills solen stod lågt.
På kvällen blev det mat på en liten utomhusrestaurang nedanför landsvägsbron utmed floden. I byn kan man betala med båda de kubanska valutorna, och en CUC är värd 25 CUP. På andra ställen så är växlingskursen ett till ett, och man kan lätt säga att ju längre man är på Kuba destu mer förvirrad blir man. Det blev pizza och stekt kyckling som mättade oss den här gången.
Playa Ancón
Trinidad skulle ha södra Kubas bästa strand, så det fick bli dagens huvudattraktion. Från våra rum har vi fönster ut mot en korridor som förbinder husets baksida med dess framsida. När vi höll på att packa inför strandturen så dök det upp ett barnansikte på andra sidan rutan - det var Yuni. Hon är dotter till vår värdinna och två och ett halvt år gammal. Nyfikenheten var inte att ta miste på och en liten stund senare satt hon och Astrid och lekte.
Trinidad.
Att hyra rum på ett casa particular är lite som att låna någons sommarstuga. En hel del saker funkar lite si och så. Porslinet som man får frukost på är udda och sladden till lampan som står på sängbordet räcker inte riktigt ända fram till vägguttaget. Sängarna i ett dubbelrum är inte likadana och rattarna i duschen är av olika fabrikat. Det skulle man ju kunna göra sig lustig över, men det vore inte rättvist.
Här på Kuba är det extremt svårt att få tag på allt. Embargot och landets dåliga ekonomi gör vardagen krånglig. Här finns inga byggvaruhus där man kan fixa nya knoppar till badrumsskåpen eller ett NetOnNet där man kan köpa nya hörlurar till sin telefon. Om man går in i en elektronikaffär så är det som att gå på bakluckeloppis hemma i sverige. Har man tur så hittar man sladden som man letar efter, annars får man leta någon annanstans.
Saker och ting lagas å andra sidan om och om igen. Vi har sett hur man står på bakgatorna i Havanna och fixar en trasig resårmadrass med ståltråd, för att inte tala om de gamla amerikanarna som fortfarande används här. Pappan till vår värdinna satt på trappen till en av grannarna och lagade ett par skor en kväll när vi skulle ut och äta.
Fia med knuff.
Till stranden kom vi i alla fall med taxi. Här går bussar också, men vi hade dålig koll på tider och platser. Det är en vacker strand i storlek med Lomma beach. Här ligger två hotell varav ett i brutalsovjetisk stil. Foajén kändes som en tunnelbanestation med lysrörsbelysning och målad betong. Det första vi gjorde var att stöta på ett gäng som vi kände sedan Cienfuegos. En svensk kille och två amerikanska tjejer som reste tillsammans, ett inte helt ovanligt upplägg när man reser ensam som backpacker. Det blev lite resesnack innan vi hittade en plats under ett skuggande träd. Här hade även svenska Pelle och hans mamma sökt skydd så det blev både Yatzy och fia med knuff mellan baden. Både Astrid och Sixten är i vattnet större delen av tiden på stranden.
Bus i vattnet.
På kvällen blev det mat på Taco Loco, en billig tacobar två kvarter från där vi bor. "Kärlek utan kyssar är som tacos utan ost”, och osten snålades det sannerligen inte med. Det var rullade tortillas med strimlat kött som gällde, och alla lät sig väl smaka.
Rundvandring
Det blev frukost på balkongen. Man får i princip samma sak på alla casa; kaffe, juice, bröd, frukt och omelett. Ibland ingår det i hyran men inte alltid. Barnen är inte så stora i maten till frukost, men vi vuxna ser till att bottna ordentligt inför dagen.
Vi har varit lite krassliga det senaste dygnet. Barnen är lite oroliga i magen och Andreas har feber och huvudvärk. Ingenting som vi inte kan tackla, dock.
Marknad.
Idag ville vi se staden och kanske åka och bada. Man kan se havet från vårt tak, men det är över en mil till den närmaste badbara stranden. Lonely Planet har en föreslagen rundvandring i staden som vi gick på förmiddagen. Den går en liten bit utanför de vanliga turiststråken vilket var en bonus. Via en marknad som försåg Astrid med hårpinnar slog vi in på rundan.
Här reds det runt med hästar på gatorna, och utanför flera hus stod det kusar parkerade. Gatorna var ojämna, men det hindrade inte de stora amerikanarna från att ta sig in här. Generellt är det inte särskilt mycket trafik i städerna och förmodligen äger de flesta familjerna inte någon bil. Cirka var fjärde bil är en amerikansk bil från 50-talet. Annars är det ryska bilar från slutet av 1900-talet eller lite modernare kinesiska som rullar på vägarna.
Rundvandring i Trinidad.
Eftersom vi kör på lite lägre effekt idag så skippade vi stranden. Vila på casat blev ordinerat. Istället för det stora blå så drogs kortleken fram och vi testade lite nya spel som Malin laddat hem regler för. Det är en riktigt varm dag, så lite dricka och sällskapsspel visade sig vara en bra kombo. Värmen kommer från inlandet med de nordliga vindarna och det är några grader varmare här i söder, gissningsvis uppåt 35 grader på eftermiddagen.
När mörkret började falla gick vi ner på staden igen för att äta. Det är en väldigt fotogenique stad med härliga färger och former. Kubas invånare gör det också lätt att hitta motiv. Man kommer motiven väldigt nära, och om det inte vore för bristande tålamod hos våra barn så kunde man strosa runt och fylla minneskortet på mindre än en dag.
Trinidad
Ett av måstena på Kuba är tydligen staden Trinidad. Den ligger på sydkusten en dryg timmes bussresa från Cienfuegos. Dit skulle vi ta oss idag. Vi hade bokat biljetter ett par dagar tidigare. Det blev inte en morgonbuss som vi önskat, så vi fick hänga på casat en stund på förmiddagen.
Efter lunch på stan så kom vi på och iväg med bussen. En av busshaufförerna låtsasboxades med Sigge innan vi kastade in ryggsäckarna i bagageutrymmet. När bussen kommit iväg satte Astrid igång lite musik i sina lurar och gick in i flight mode, dvs hon somnade direkt. Utanför fönstren susade södra Kuba förbi i form av ganska torra vidder. Det har inte regnat här under de två veckor vi har varit på ön. Bitvis gick vägen utmed kusten och bitvis inåt land. Hela tiden skumpigt och svängigt.
På resande fot.
Vi åker med de Kubanska turistbussarna Viazul som ägs av ett statligt företag. Bussarna är kinesiska och har några år på nacken. Plastdetaljerna i taket har gulnat och golven är inslitna. I mönstret på stolarnas står det inbroderat ”Good Road” och ”Best Vehicle”, vilket man nog får ta med en nypa salt.
Det gick inte många kvarter från skylten med Bienvenidos a Trinidad tills vi var framme på busstationen. När man kliver av så blir man erbjuden både boende och skjuts till sitt casa. Om någon erbjuder taxi så kan det vara allt från hästskjuts till en vanlig taxibil. Vi hamnade på en cykeltaxi, och som tur var ligger busstationen högt belägen.
När vi rullade gatorna fram förstod vi vad folk talat om. Det är en väldigt fin stad i kolonialstil. De flesta husen är en- och tvåvåningshus putsade i glada färger som ligger längs vindlande gränder. Det finns två lite större torg omgivna av något högre byggnader.
Vårt casa i Trinidad.
På casat tog Yanet emot oss. Vi bor på andra våningen ovanför bostaden där Yanet bor tillsammans med sin pappa och dotter, och ovanför våra rum finns en terrass med utsikt över stan. Det är inte i stadens finaste kvarter precis, men av någon anledning känner man sig inte orolig när man är ute.
De flesta man pratar med säger att Kuba är ett väldigt säkert land att resa i, och den känslan får vi också. Det sägs att av de tolv miljoner invånarna så är tre miljoner poliser. Jag vet inte riktigt vad man menar med det för det vimlar inte av uniformerade poliser på stan precis. Gatorna känns hur som helst väldigt trygga, hur ruffiga och mörka de än är. En av anledningarna är kanske att kubanerna inte stänger in sig. Vardagsrummen vätter ofta ut mot gatan och eftersom de bor ganska trångt i ett varmt land så öppnar de fönster och dörrat och sitter gärna på trappan franför huset och snackar med en granne. Här råder latinostämning när den är som bäst.
Yanet rekommenderade en restaurang i centrum. Eftersom vi brukar äta tidigt så fick vi bord trots dess popularitet. Det är mycket folk ute och en hel del är turister. Levande musik verkar vara mer regel än undantag, och vi har hört både Guantanamera och La Cucaracha flera gånger, men de har även en del Beatlescovers i salsaversion på repertoaren.
Julafton
Jepp, så var det jul igen. Här på Kuba står det lite uppblåsbara snögubbar och jultomtar på folks altaner, men det är ingen hysteri precis. Man kan skymta bordsvarianter av plastgranar lite här och där i folks hem. På vårt casa hänger kulörta ljusslingor runt uteplatsen.
Vi hade några uppslag inför dagen. Valet föll på att börja dagen vid en pool i närheten.
Pookhäng.
På lillejulafton hade vi vuxna fixat lite julklappar till barnen. Astrid fick ett halsband, och Sixten ett schackspel. Det var kris när vi för två veckor sedan insåg att vi glömt reseschacket hemma i Malmö, så det blev spel på sängen innan frukost.
Poolen ligger på vad vi trodde var ett hotell ett par minuters gångväg från vårt casa. Egentligen är det någon sorts klubb, och det ligger ett antal utländska segelbåtar vid dess brygga. Här kan man även roa sig med radiobilar och på-kurs-med-Kurt-båtar. En udda kombination minst sagt.
Veckans minsta taxi.
Fastän det är högsäsong här på Kuba så får man en känsla av det motsatta. Hotellfoajéerna är nästan tomma liksom stränder, restauranger och pooler. Det hänger ledigskyltar på vart och vartannat casa. I varje gathörn står det någon och frågar om man vill ha skjuts. Det är i princip bara när vi bokar buss mellan städerna som vi får konkurrens av våra medturister.
Sen var det det här med att ladda upp hemsidan. Vi tog en taxi från klubben in till Parque José Martí där det finns wifi. Sittandes vid ett cafébord försökte vi koppla upp oss mot nätet. Allt var trögt som sirap, vilket kanste inte var så konstigt med tanke på den stora samling telefonsurfare som hängde på torget. Efter två koppar kaffe och en timmes försök gav vi upp.
Julmiddag på restaurang Doña Nora.
Det började bli sent på dagen när vi traskade bort mot en restaurang som vi läst om i Lonely Planet. Det satt en Trip Advisor-skylt med gott betyg vid porten med trappan upp till serveringen på andra våningen. Vi verkade ha kommit precis när de öppnade och fick ett fint bord ute på balkongen. Här serveras mat med lite andra smaker än det man får på de flesta krogar och casas. Det har varit ganska lite variation på maten hittills i Kuba, så det var välkommet.
Dans längs strandpromenaden vid wifi-stället.
När vi gick hem längs strandpromenaden så passerade vi stadens andra wifi-spot. Här var det mindre trängsel och kilobyten swishade upp i ett nafs. Väl hemma betades årets julfilm av. Det blev polarexpressen med Tom Hanks, bättre än så kan det ju knappast bli. God jul.
El Nicho
Vi skulle bli hämtade till utflykt klockan åtta på hotellet som ligger två minuters promenad från oss. Bokningen hade vi fixat inne i på ett turistkontor i stan. Dessa och andra bokningar sker till största delen med blanketter och kuponger som fylls i, kommunikation via internet är som bekant inget alternativ. Sedan rings det förmodligen runt på gammalt hederligt sätt för att organisera skjutsar och guider till turistutflykterna.
Vi åkte med bland annat franska och slovakiska jämlikar i en minibuss ut ur stan och upp i bergen. Guiden var väldigt informativ och intresserad av att förklara hur saker och ting fungerade i landet. Det som gick att förklara i alla fall, Kuba är ett annorlunda land i många avseenden.
Sommarfloden.
Efter en knapp timmes resa så stannade vi i en liten bergsby. Invid korsningen där vi parkerat låg en statlig affär. Här kan byinvånarna handla basvaror till subventionerade priser med ett slags motbokssystem, men ransonerna är snålt tilltagna. Man får komplettera på den fria marknaden eller odla själv om det ska räcka.
På Kuba har alla rätt till fri skola, fri sjukvård och ett jobb. Jobben kan man få via landets motsvarighet till vår arbetsförmedling. Om det inte finns jobb som har efterfrågats så skapas det ett jobb. Till exempel så ser man ofta människor som jobbar med att för hand hålla rent och snyggt runt landets vägar, och det kan ju tänkas att dessa arbetsuppgifter kommits på av en kreativ arbetsförmedlare.
Flodbad.
När vi var framme på el Nicho så var det rundvandring upp och ner längs floden för att se alla dess språng. Det är sommar och torrperiod, så det var ganska lagom sprutt på vattenfallen. Det var en vacker runda med rangliga träbroar och bitvis branta trappor. Sen var det bara att välja badplats. Vi började i den översta poolen med mest plats. Här var vi inte ensamma. Andra doppet tog vi i en lungn och lite djupare del där det gick att hoppa utför ett litet vattenfall, vilket vi till en början var de enda som vågade. Vattnet höll cirka tjugo grader och var väldigt svalkande. Det blev lunch och snack med andra turister runt bordet innan vi for tillbaka till Cienfuegos.
Barnen stannade på casat när vi vuxna drog ner på stan för att fixa bussbiljetter till Trinidad. Det var en liten kö till försäljningsdisken. När vi var framme så skrevs vi upp i expiditens anteckningsbok under rubrik med resmål, datum och tid. Vi kunde inte få en biljett idag dock, utan vi skulle komma tillbaka i övermorgon för att betala och få dem utskrivna. Jaha, annorlunda var ordet.
En dag på stranden
Vi tog en cykeltaxi in till staden. Det tar ju sin lilla tid, och vi blev väl guidade av mannen med de starka benen. Bland annat fick vi se det nyanlända kryssningsfartyget som låg i hamnen. Här hämtades resenärerna upp av bussar för utflykter i staden och dess omnejd. Stadens centrum är promenadvänligt med en lång bilfri gata - enligt guidens uppgifter den längsta gågatan i hela Latinamerika - med affärer och restauranger. Unesco har världsarvslistat centrum och det fixas en hel del med husen. De älsta husen är från mitten av 1800-talet och bygdes av en grupp franska familjer som ursprungligen kom från Bordeaux via Louisiana och New Orleans. Cienfuegos var länge Kubas största och mest betydelsefulla stad tack vare områgets naturtillgångar i form av guld och ädelträ.
Vid torget i Cienfuegos.
Efter en promenad i stan åt vi lunch och fixade med en organiserad utflykt till dagen efter. Det blir en tidig tur upp i bergen imorgon.
En liten rocka bland sjögräset.
Cienfuegos ligger i en stor bukt med bara ett smalt utlopp till havet. Vattnet är bräckt eftersom färskvatten från bergen rinner ut här. Om man vill ut till det riktiga havet så får man ta en taxi ut till Rancho Luna, knappt två mil från stan. Eftersom vädret var fint så blev det havet idag. Taxichaffisen körde oss genom de blommande mangoodlingarna ner till havet och släppte av oss på en glest befolkad strand.
Rancho Luna.
Det badades och snorklades hela eftermiddagen lång, och efter att ha ätit på en av restaurangerna så hämtade taxin oss för tillbakafärd till casat. Astrid slumrade lätt i vinddraget från de nervevade rutorna. Det skymmer fort och det var mörkt när vi släpade oss upp på rummet.
Cienfuegos
Så var det dags att ta farväl av las Terazzas. Hotel Moka är det enda riktiga hotell som vi kommer att bo på i Kuba, och vi lät oss väl smaka av bufféfrukosten. Vi hade fått gjort lite mackor som färdkost innan vi hoppade in i taxin till Havanna.
Dagens amerikanare.
Bilarna är i regel ganska skruttiga här på ön. När vi skulle veva ner rutorna så fick vi skicka runt handtagen till fönsterhissen. Luftkonditionering har inte funnits i någon av de taxibilar som vi åkt med.
Det var bra sprutt i bilen på Autopistan när vi som vanligt fick kryssa mellan hästar, cyklar och gående. Turen tog oss till Viazuls bussterminal i Havanna. Biljett vidare hade vi redan bokat, men de skulle bytas mot en annan utskrift. Lite som ett boardingcard fast större. Det knattrades ut var sin A4 på bolagets matrisskrivare, och vi tog oss till ”gaten”, en av de två möjliga utgångarna. Den låg tio meter från incheckningsdisken.
En medresenär granskar sin bussbiljett.
Nu var det fyra timmars resa kvar till dagens slutmål, Cienfuegos. Innan avgång meddelade chauffören att toaletten inte funkade. Några nödiga resenärer fick snabbkissa på en liten baño precis innanför grindarna innan vi taxade ut.
Till Cienfuegos kom vi mitt på eftermiddagen. Här ligger Viazuls busstation ganska centralt. Det var en stad med kolonialkänsla som mötte oss. Gatorna och avenyerna är numrerade i stället för att vara namngivna, och vi bor på gata 35 och nedanför aveny nr 0. Staden avslutas med en lång udde, la Punta, som är så smal att den bara rymmer ett hus på bredden med havet runt om.
Utsikt från taket på vårt casa.
Baksidan på Hostal Angel y Isabel rymmer en friliggande byggnad med tre dubbelrum. Vi fick två av dessa till vårt förfogande. Barnen var först kaxiga och ville ha ett eget rum. Allteftersom eftermiddagen gick så svängde de mer och mer åt att de ville ha en vuxen också på rummet. Barnens vilja är som bekant de vuxnas lag.
Det blev ett dopp i havet från casats brygga innan vi packade upp och åt middag. Vi kom att prata med ett äldre par från Tyskland som också anlänt idag. De hade hyrt egen bil och skulle göra ön på fyra veckor från väst till öst. Modigt.
Slappa i byn
Oftast har vi en plan för dagen när vi reser. Förutom att utforska själva byn där vi bor så kan man vandra på leder eller besöka historiska landmärken i närområdet. Här har funnits kaffeodlingar sedan kolonialtiden, som på senare år har avvecklats. Lämningar från kaffeepoken finns att besöka för den intresserade. En flod rinner genom området, och några kilometer från byn så kan man bada i ett av dess vattenfall. Att bada i vattenfall blev också dagens plan.
Hus i byn las Terrazas.
Det är lite för långt att gå dit, så vi försökte få tag i en taxi. Nu är vi ju inte i Havanna, och taxibilar växer inte på träd. Hotellets reception försökte få tag på en ledig, men det fanns ingen att finna under förmiddagen. Vi beslöt oss att ta en runda på byn istället och göra ett nytt försök på eftermiddagen.
Flamingos.
Byn är väldigt sömnig. Centrum består av dagis, bibliotek, vårdcentral och en liten bio. Det tog oss bara några minuter att ta oss dit från hotellet. Sen strosade vi runt på de gator eller stigar som förband husen med varandra. Landskapet är kuperat och vår promenad följde de slingrande höjdkurvorna. Vissa av husen ska enligt vår karta vara konstnärsateljéer, men det verkar inte vara någon vidare aktivitet i dem just nu. Byns lägsta punkt är en sjö med ett fördämt tillopp. Ovanför fördämningen spatserade några flamingos. När vi var nöjda med turen klättrade vi upp till hotellet för att luncha.
Inte heller på eftermiddagen fanns det någon taxi att finna i byn. Det blev pool och biljard på hotellet, vilket nog inte var så dåligt. Middag åt vi på den vegetariska restaurangen.
Poolen.
Jag tror inte vi har skrivit något om landets valuta. Som turist växlar man till sig CUC, Cuban Convertibles. Det är med dessa pengar man betalar på restauranger, på bussen och på sitt boende. En CUC är lika med en amerikansk dollar, det är i alla fall det som uttagsautomaten anger som växelkurs. Så långt inget konstigt.
Men kubanerna själva använder en annan valuta, den kubanska peson eller CUP. Den använder de på sina bussar och i sina mataffärer. Lönen betals också ut i CUP, och en medellön motsvarar cirka 25 amerikanska dollar. En läkare tjänar 40. Vad är då förhållandet mellan de två valutorna? Det enkla svaret är att en CUC är 25 CUP. I vissa affärer kan man betala med båda valutorna, och då står priserna i både CUC och CUP. Det är ofta affärer där man kan köpa importerade varor, och dessa affärer har en skylt på dörren där det står att de tar emot CUP.
Om man ska besöka en inhemsk sevärdhet så är dock förhållandet mellan priserna ett till ett. För att komma in på fortet i Havanna så betalade vi lika många CUC som en kuban får betala i CUP. Turisterna betalar då 25 gånger mer än en kuban. Gissningsvis är det detta som är nyckeln till att förstå systemet. Man har bestämt sig för att turister ska betala mer för samma sak, närmare bestämt 25 gånger mer. Det är inte rimligt annars att en middag på valfritt casa kostar runt 8 CUP per person. För vår familj kostar då måltiden en kubansk månadslön. En medellång bussresa på fyra timmar mellan två städer kostar 15 CUC, en halv månadslön.
Las Terrazas
Halvvägs mellan Vinales och Havanna ligger las Terazzas. Det är ett en självförsörjande eko-by som grundades i samband med återplantering av landets skogar i slutet på 60-talet. Idag är det ett Unesco Biosphere-reservat, och här odlas ekologiskt långt innan ekologiskt blev ett ord i Sverige.
Vår värdfamilj i Vinales.
Hotell Moka, där vi ska bo, ligger inne på reservatet och byggdes under första halvan av 90-talet för att locka utländska turister till Kuba. Det verkar ju ha fungerat. Till skillnad från hotellet vi snyltade pool hos igår så verkar här vara hyfsad kommers.
Stopp för att tanka.
Det är lite bökigt att ta bussen hit, så det fick bli egen skjuts igen. Med ett stopp för att tanka tog resan två timmar, varav halva tiden längs Autopistan. Det är fascinerande att se hur cyklar och hästskjutsar kan samsas med bilar och bussar som kör i svensk motorvägshastighet. Plötsligt kan det dyka upp en traktor från ett angränsande åkerstycke eller några skolbarn som ska över till skolan på andra sidan vägen.
Hotel Moka.
Vi trillade in i foajén strax efter lunch. Receptionisten var en man i pensionsfärdig ålder. Han var noggrannheten själv och skulle närmast kunna liknas vid sengångarna i Zootropolis. Passen skulle kopieras och blanketter skulle fyllas i, det kan ta hur lång tid som helst.
Det blev en sen lunch, och eftermiddagen spenderade vi vid hotellets pool. Trädgården är rejält tilltagen och välhållen. Trädgårdsmästaren gick och ansade det gröna med en machete när vi simmade längder och drack lemonad.
El Romero.
Till kvällen drog vi oss ner till byn för att besöka en av byns restauranger. Det var vegetariskt på menyn med råvaror från odlingar i området. Allas tallrikar var tomma när vi tog trapporna tillbaka till hotellet.
Sista dagen i Viñales
Vi hade lite grann gjort vad vi tänkt göra här i Viñales. Hästridning stod också på önskelistan, men det avskrev vi faktiskt första dagen eftersom det inte känns helt enkelt att genomföra med barnen.
Vi hade hört om några förhistoriska målningar som skulle kunna vara intressanta nog för ett besök. Cary föreslog några andra grottor, och vi lade själva till ett besök på ett hotell som har pool och ligger strax utanför staden. Efter frukosten bar det av, och idag fick vi åka amerikanare igen.
Första stoppet var grottorna Cueva del Indio. Här var det lite mer tillrättalagt än vid grottorna som vi besökte igår. Det satt till och med en gitarrspelande trubadur vid ingången. Det var inga höjdskillnader inne i grottan, och allt var upplyst. Inga pannlampor och hjälmar alltså.
Cueva del indigo.
Turen avslutades med en underjordisk båttur ut i dagsljuset. Här vallades vi igenom lite souveniraffärer och serveringar innan vi var tillbaka vid ingången.
Förhistoriska målningar.
Via en trevlig vägkrog med förfriskningar så tog vi oss vidare till de förhistoriska målningar. Man tänker ju osökt på grottmålningar med jaktscener. Här var det i stället bilder på bland annat dinosaurier och havsdjur. De förhistoriska målningarna var tydligen inte förhistoriska, utan det var motiven i sig som var gamla. I området hade man hittat fosiler från förhistorisk tid, och det ville man uppmärksamma med en gigantisk klippmålning av Fidel Castros polare. Varför inte.
Utsikt från hotellet.
Eftermiddagen spenderade vi vid poolen. Hotellet var väldigt lugnt och vi fick känslan att de flesta rummen var obelagda. Vi var ensamma om att äta lunch i matsalen som säkert skulle kunna ta emot 200 gäster.
Barnen var mjuka i kroppen när vi gick ner till byn igen för att samla ihop våra prylar. Imorgon bär det av till las Terazzas.
Cueva Santo Tomas
Viñales har framförallt naturupplevelser att bjuda på. Turister kommer för att se de pampiga kullarna runt dalen och dess grottor. Klättring, ridning och cykling sysselsätter också en hel del. Idag hade vi bestämt oss för att se lite av underjorden, närmare bestämt Cueva Santo Tomas.
Läxdags.
Cary hade fixat med en taxi som hämtade upp oss klockan tio. Sixten hann med lite matteläxa innan vi kom iväg, och Astrid läste lite ur en av böckerna som hon har på iPad:en. Sixten ligger väl i fas med skolarbetet.
Det var en liten ryskbyggd taxi av märket Lada som stod och väntade på oss vid avtalat klockslag för att ta oss de knappa två milen upp mellan kullarna till grottan. Det var ingen större kommers när vi kom dit - vi var de enda besökarna till 10:45-rundturen. Besökscentrat ligger vid foten av en av de branta kullarna. Här har en gång i tiden varit en lite högre liggande platå som underminerats av vatten och rasat ihop. Kullarna stod emot vattnet, medan landet runt omkring kolapsade och bildade dalgången.
Viñales kullar.
Grottans ingång ligger cirka hundra meter upp på kullen, och det var bara att börja klättra. Barnen pinnade på bra efter guiden och vi vuxna var dem hack i häl. Väl uppe så skulle höjdskillnaderna vara ganska små. Här hade vi vacker utsikt över en av dalgångarna med ett litet jordbrukssamhälle med skola och små åkerlappar.
På väg upp till ingången.
Rundan vi skulle gå i grottan var enligt skyltningen vid entrén drygt två kilometer lång. Det var fram och tillbaka som gällde, och vi var utrustade med hjälm och pannlampa för att tackla elementen. Här fanns ingen annan belysning och det var bitvis lågt i tak. Man skymtade nästan hela tiden dagsljus som silade in genom sprickor i berget. Guiden berättade både biologi, geologi och historia om grottan. Den ska till exempel enligt historien ha upptäckts av en av Fidel Castros polare.
I gåsmarsch efter guiden.
På vägen tillbaka fick vi skjuts av samma taxi som körde oss till ut. Det var cumbia i högtalarna och ett skönt skumpande från den ojämna vägen. Det gick inte att ta miste på att den ryska Ladan bitvis gungade i takt med musiken i de branta backarna ner mot Viñales.
Botaniska trädgården.
Efter lunchen så tittade vi in på ortens botaniska trädgård. Det är två kvinnor som grundade den i början på 1900-talet. Nu verkar den drivas med hjälp av donationer från besökarna, kanske ett sätt att komma runt förbuden mot privat drivna rörelser. Som vanligt ingick en guide som entusiastiskt pratade om träd och buskar. Kakao, gummi, citrus och en hel del annat fanns att beskåda. På tal om kakao så avslutades dagens utflykter med choklad-, jordgubbs- och vaniljglass på ett hak utmed bygatan. I kväll äter vi hemma på casat.
Tobak
Vi sover alla i samma rum här i Viñales, så uppstigningen är ganska synkad. Igår kom vi överens med värdparet om en tur till fots ut på landet. Norr om staden ligger ett område som på något sätt har en skyddande stämpel på sig, guiden kallade det för nationalpark. Guiden är en av husets söner, den ende vi träffat här på boendet som pratar engelska. Han plockade upp oss efter frukosten och vi lunkade i barnvänlig takt ut ur byn.
Kubansk landsbygd.
Det är som nämnts tidigare väldigt givande att ha en personlig guide. Vi fick se mangoträd av olika sorter, nationalträdet, kaffebuskar, diverse citrusträd med mera. Nationalträdet är en sorts palm, och anledningen sägs vara dess breda användningsområde. Bladen blir tak, frukterna blir foder till djuren, översta delen av stammen används som fermenteringskärl vid tobakstillverkning och den nedre delen av stammen blir virke.
Familjen vid ingången till en tobakslada.
Turen innefattade även en titt in i tobakstillverkningen. Tobaksplantorna drivs upp i såbäddar innan de sätts ut på åkerstyckena. Man beskär dem för att få dem att grena sig och bli tätare, och efter tre månader så skördas de. Efter skördningen hängs de in i lador för att torka i fyra månader. Nu luktar de inte mer är vanliga vissna löv. Bladen läggs då i en lag smaksatt med bland annat sockerrörsjuice, apelsin och rom några timmar. Lagen hälls av och bladen fermenteras i tunnor eller palmstammar. Här verkar det inte finnas någon bestämd tid, men det handlar om många månader. Nu luktar bladen så som man tycker att tobak ska lukta. Man rullar dem nu till cigarrer och låter dem torka några dagar. Tobaken växer och skördas under bestämda perioder på året för att få bästa smak.
Ananasfält.
Just nu verkar det vara fermenteringsperiod, och det är tomt på både fält och i ladorna. Men vi fick se lite tobak som hängde kvar för visning. En invigd visade även hur en cigarr skulle rullas, och vi blev erbjudna att ta ett bloss.
Vi hann även med ett juicestopp innan vi traskade tillbaka in till byn för att hitta ett lunchställe. Lonely Planet hjälpte oss att välja, och det blev The Olive som fick smörja våra krås. På eftermiddgen fixades det med transport vidare till både nästa och nästnästa stopp. Det blev en blandning av taxi och buss som kommer att ta oss till Cienfuegos.
WiFi-spot.
Lite mer kuriosa förresten. Internet är inte tillgängligt i gemene kubans hem. Vi fick ett SMS från telenor att vi kunde surfa från våra mobiler dock. Det kostar 99 kroner per dygn, och max 10 MB. En bild på den här sidan är cirka 7 MB, så att ladda upp det ni kan läsa och beskåda här skulle nog gå loss på några tusen kronor. En rimligare lösning är att köpa ett WiFi-kort. På kortet finns koder för att ansluta sig till trådlösa nätverk som finns i vissa städer och byar. Utbyggnaden verkar ha tagit fart, och om man frågar på gatan så får man ganska snabbt reda på var man ska gå. En timmes surf kostar 20 kronor och kan delas upp på olika tillfällen. Det är en lite speciell syn att se hur turister och kubaner sitter längs husväggarna runt dessa vattenhål. Korten är dock inte alltid så lätta att få tag i. Antingen går man på svarta marknaden eller så köar man utanför någon av de statliga telefonbolagets kontor.
Viñales
Det blev tre nätter i Havanna den här gången. Vi har bara hunnit se de allra mest centrala delarna av staden som vi delat med tre miljoner andra människor.
Det är inte helt enkelt att få grepp på hur saker och ting fungerar. Här finns inga 7-Eleven, inte ens något i närheten. I princip allt handlas över disk och är statligt kontrollerat. Bara souvenirbutikerna är i privat regi, och här dignar hyllorna. För att få tag på något annat än gröna kepsar och kubanska registreringsskyltar så måste man veta var man ska gå. Att bara få tag i en flaska vatten kan vara en utmaning. Dessutom är en del av matvarorna ransonerade.
Efter en sista frukost som vår hushållerska Elba hade lagat till oss bar det iväg västerut. Vi hade anlitat samma kille som hämtade oss på flygplatsen att köra oss till Viñales i sin ganska slitna amerikanare. Elba kramade om barnen och vinkade av oss vid tiotiden. Efter en stunds åkande var vi ute på Autopistan - den kubanska motorvägen. Här får alla fordonsslag samsas; bilar, cyklar och hästekipage. Det var ganska skumpigt när barnen lyssnade sig genom en ljudbok.
En av smågatorna med dalens omgivande kullar i bakgrunden.
Vidderna var glest befolkade med omväxlande vild natur och mindre odlingar. Efter en dryg timmes resande undrade chauffören om vi ville ta en paus och köpa något att dricka. Vid vägkanten låg det en besinstation med toalett och försäljning. Inriktningen var mot utlänska förbrukningsvaror. KitKat och Rexona var två exempel på varumärken, men utbudet var inte mycket mer omfattande. Vi delade på lite inhemsk läsk för att bättra på vätskebalansen.
Efter ytterligare en stund i bilen blev landskapet mer kuperat. Det är landets västliga bergskedja Sierra del Rosario som tornar upp sig. Efter ytterligare en stunds resande så svängde vi av motorvägen och in på lite smalare vägar upp bland kullarna. Sista biten in mot Viñales bar nedåt, och vår chaufför började fråga runt efter vårt Casa Particular, som visade sig ligga två kvarter från huvudgatan.
Casa Cary har två rum till uthyrning. Vårt ligger på husets baksida med egen dusch och toalett. Precis utanför dörren serveras frukost och kvällsmat på familjens uteplats. Måltiderna tillagas i köket som också är utomhus under ett tak av korrugerad plåt. Värdparet har vuxna barn som var och hälsade på idag eftersom mannen i huset fyller år. Ett par små barnbarn har hunnit komma till världen, så det var ganska livligt i det lilla huset.
Villa Cary.
När vi installerat oss så drog vi vuxna ner på stan för att orientera oss. Det är en ganska liten by med en utpräglad huvudgata. Här ligger ett gäng restauranger, några utflyktsarrangörer och en kyrka. Vart och vartannat hus har rum till uthyrning, och många av dem har en disponible-skylt hängandes under casats namn. Det är stort fokus på turismen här. Det finns dock inga hotell i stan, man får helt enkelt kvarta hemma hos någon kuban.
Barnen satt hemma på husets baksida och pysslade med ditten och datten. När vi vuxna kom hem efter turen på stan så hade en av husets söner dragit med dem i ett kortspel. Sixten hade någorlunda insikt i spelidén, men Astrid hängde mest med för sällskapets skull. Det är en väldigt barnkär kultur, de små blir både kramade, klappade och pussade med jämna mellanrum.
Kortspel under apelsinträdet.
Eftermiddagen övergick till kväll och Cary fixade en ordentlig middag åt oss. Det var en trött skara som bänkade sig framför Rädda Willy efter kvällsvarden. Alla höll sig inte vakna till eftertexterna.
Spanska fort och Paladares
Det är vinter på Kuba med dagstemperaturer på runt 30 grader mitt på dagen. Nätterna blir inte heller mycket kallare, så det är svårt att få svalt i lägenheten som ligger på översta våningen. Under oss huserar ett museum med någon form av konstnärlig inriktning. Det är ganska sparsamt besökt trots sitt läge här mitt i stadens historiska kärna.
Dagens plan var att besöka det gamla spanska fortet på andra sidan Havannabukten. Hit kommer man lättast genom en biltunnel. Vi anlitade en gladlynt taxichaufför med en välhållen amerikanare för uppdraget. På vägen fick vi tips och råd om vad som var värt att lägga tiden på. Det finns nämligen två fort här. Det äldre av de båda hade inte hållt måttet vid en drabbning, så spanjorerna beslöt sig för att satsa på att uppföra en fästning större än någon annan i denna delen av världen.
I baksätet på en amerikanare.
Innan vi gav oss i kast med denna koloss spanade vi in en samling uttjänta raketer utanför stängslet till en militäranläggning. Det var främst grejer från kalla krigets tid, och allt var stämplat med Sovjet som ursprungsland. Kärnvapen har aldrig funnits på ön som länge varit en nära allierad med det forna östblocket.
En kort promenad senare var vi inne i fortet. Det ekade ganska tomt, och det fanns uppskattningsvis fler anstälda här än besökare. Solen stod som högst när vi trampade runt på de stenlagda gatorna i det flera hektar stora komplexet. Ett gäng kanoner fanns uppstälda på murkrönen och pekar ut över bukten nedanför. Kanonerna har varit tillräckligt avskräckande eftersom ingen har försökt att utmana denna postering.
Inne på Fortaleza de San Carlos de la Cabaña.
Vi hade för avsikt att ta oss tillbaka till vår del av Havanna när vi frågade en av entrévakterna efter en taxi. På köpet blev vi tipsade om en Paladar. Barnen sa att de var hungriga, så varför inte. En Paladar är restaurangernas motsvarighet till Casa Particular, mat hemma hos någon. Precis som Casa Particular så finns dessa i olika skepnader. Den som vi till slut hamnade på låg i trädgården till en villa någon minuts promenad från fortet. Här fanns plats för ett tjugotal sittande, och på menyn kunde man som vanligt välja mellan fläsk, kyckling och hummer. Ja, lite förenklat så är det vad man kan förvänta sig att bli serverad här i stan. Som tillbehör finns förutom ris olika sorters rotfrukter och grönsaker. Ris är ransonerat i landet, så det kommer oftast i lite sparsamma mängder.
Utsikt från fortets högsta punkt.
Lunchen gjorde susen för barn och vuxna. Astrid var den mest hungriga och har nu omvärderat bananchips. De är godare när de är från de små söta bananerna och nyfriterade. Taxin tog oss sen tillbaka till Plaza de San Francisco de Asis varifrån det är en kort promenad tillbaka till vårt boende.
Kubanska flaggan i fönstret på dagens Paladar.
På vägen försökte vi få tag i ett WiFi-kort. På Kuba är tillgången till internet starkt begränsad. För koppla upp sig köper man en timmes surf. På några ställen i stan finns det trådlöst nätverk i statens regi, och på WiFi-kortet finns inloggningsuppgifter. Korten är inte så lätta att få tag i, så man får fråga runt på hotell, eller leta reda på ett av det statliga telefonbolagets kontor. Som så mycket annat så är korten ransonerade och tar ofta slut. Elba tipsade oss om var man skulle fråga, och till slut fick Malin tag i ett.
Barnen behövde en stunds slappande på rummet och de vuxna tog en kopp kaffe på torget under de varma eftermiddagstimmarna. Imorgon drar vi vidare till Viñales tre timmar västerut från Havanna.
Havanna
Jetlaggen gör oss morgonpigga. Normalt har vår familj inte svårt att somma om, så det passar oss bra. Halv åtta klev vi ur sängarna efter en hyfsad natts sömn.
Vi bor på en Casa Particular. Det är en form av Bed and Breakfast som har funnits på Kuba sedan slutet av nittiotalet. Dessa Casa Particular är som det mesta annat på ön till viss del kontrollerade av staten, men regin är privat. Pengarna går till största delen till de som hyr ut. Det sitter skyltar vid portarna utmed gatorna så att man lätt kan hitta ett boende. I hyran kan det ingå måltider, och i vårt fall serveras det frukost. Klockan åtta kommer Elba och fixar ihop en frukost som serveras klockan nio.
Frukost.
Innan frukosten gick Andreas och Astrid ut för att fixa lite lokal valuta. Det var redan ganska varmt ute, en bit över tjugo grader. För att vara mitt i en huvudstad en vardagsmorgon så var det väldigt lugnt. Några få bilar rullade runt på smågatorna och barn iklädda skoluniform var på väg till sina skolor.
Efter ett misslyckat försök att ta ut kontanter från en uttagsautomat gick vi tillbaka till torget där vår lägenhet ligger. Mitt på torgets ena långsida hade det samlats en hel del barn i skoluniform. En stund senare började samlingen efter att en av lärarna blåst barnen tillrätta med en visselpipa. Nu var det raka led och nationalsång som gällde. Samlingen avslutades efter cirka tio minuter och barnen lufsade in i skolan. Under tiden gjorde Malin och Sixten morgongymnastik på takterassen utanför vår lägenhet.
Frukosten som Elba kokade ihop var väl avvägd för oss fyra. Det var färsk juice på ananas och papaya, äggröra, frukt och bröd som dukats fram och efter måltiden var vi väl rustade att ta tag i dagen.
Plaza Vieja.
I Lonely Planet finns det tips på en runda man kan gå för att se de allra mest centrala delarna av denna mångmiljonstad. Vi började traska neråt Plaza de Armas. Efter en kort stund blev vi stoppade av en kille som började prata med oss. Snart kom det fram att han ville ha med oss till en cigarraffär som hade väldigt förmånliga priser. Vi snackade en stund till, men han fick oss inte på kroken. Det fick däremot en kille några kvarter senare som körde guidade turer med häst och vagn.
Vår portuppgång.
Vi åkte en tur med droskan och pratade om både det ena och det andra med honom medan barnen turades om att sitta uppe hos kusken och hålla i tömmarna. Om barnen inte tröttnar så är den här typen av rundturer oftast väldigt givande. Man kan få svar på en massa saker man undrat som exempelvis Kubas politik, religioner, boendeformer och skolsystem. Skolan är gratis och obligatorisk med ett system som påminner om det svenska i omfattning. Den officiella religionen är katolicism, men den populäraste religionen är Santería, en blandning av voodoo och katolicism. Staten äger alla hus i Havanna och hyr ut dem till dem som bor här. Väldigt många hus här i stadens kärna är dock förfallna, och många är i princip bara en fasad.
Rundturen avslutades på Plaza de Armas där vi kom i slang med två musikanter. Förvånandsvärt många av de vi pratar med kar koll på Sverige, så också detta par. Den ene mannen pratade om att han som ung hade en favoriträtt med norsk torsk i. Man kokte tydligen matbanan och torsk och blandade. Som tillbehör hade man lök och tomat. Nuförtiden är det enligt honom svårt att få tag i fisk i Havanna, och han har tröttnat på griskött. Han kunde en hel del om Skandinavien och dess geografi. Det namedroppades friskt allt från Abba till Göran Persson.
Lunch tog vi på en mindre restaurang som rekommenderats av Lonely Planet. Eftermiddagen blev en utmaning eftersom våra inre klockor ville få oss att gå och lägga oss. Sixten och Malin gick på ett av stadens många museer medan Astrid och Andreas tog en drickapaus på ett av kafeerna kring vårt torg. På seneftermiddagen gick vi upp till lägenheten för att ta igen oss en stund. Jetlaggen gör oss lite sega, men det kommer att gå över om några dagar.
På kvällen åt vi på en av restaurangerna i närheten. Barnen la rabarber på de grillade kycklingbitarna, medan de vuxna fick hålla tillgodo med lite halvt otillagade hamburgare. ¡Qué aproveche!
Den längsta dagen
Det kommer att bli en lång dag idag. Flyget följer solen över Atlanten, och den sex timmar stora tidsskilnaden gör dagen lika mycket längre. När vi landar strax efter sju på kvällen lokal tid så har klockorna i Sverige passerat midnatt.
Vi vaknade på vanlig måndagstid, vid sjusnåret. Både barn och vuxna hade lite svårt att komma till ro igår. Malin satt uppe till sent och fixade med några sista jobbgrejor innan hon släckte.
Packningen låg i en hög på vardagsrumsgolvet och resekläderna i fyra prydliga högar brevid när vi kom ner för att äta frukost. Barnen var med på noterna, drog i sig frukost och klädde sig i ett huj. Ingrid och Göran trillade in en stund innan vi skulle åka.
Spända resenärer.
Det blev taxi till Kastrup. Man får en härlig känsla i kroppen att ge sig av, lugnet lägger sig och nervositeten ger vika. Äntligen på väg… Barnen kvittrar i baksätet och trycker sig tätt tillsammans när dom är som finast mot varandra. Tankarna snurrar i huvudet på de vuxna när det funderas på varifrån den gnagande känslan av att ha glömt något kommer.
Rutten till Havanna går via Frankfurt. Till Frankfurt kom vi på en och en halv timme med ett av Lufthansas flyg. Båda våra tidigare vinterresor har gått via denna flygplats, och vi har både glada och mindre glada minnen av denna plats. För nästan exakt fyra år sedan så fick vi sova över i korridorerna här när flygplatsen snöade igen. Vårt flyg hann inte bli avisat innan midnatt, och senare än så får flygen inte lyfta härifrån. Men idag flöt allt på som det skulle här på en av Europas största flyghubbar. Efter lite promenerande och en snabb lunch så var vi vid gaten varifrån resans nästa ben utgår.
Middag med film.
Flyget över Atlanten till Kuba tar över elva timmar. Tiden fördrevs med filmer, måltider, pyssel, spel och tupplurar.
Väl på Kuba gick det snabbt genom passkontrollen. Alla blev fotograferade och det stämplades lite på våra visum. Bagageutlämningen däremot tog sin lilla tid. Allt bagage röntgades innan det hamnade på bandet, och vi var bland de sista som gick ut till ankomsthallen.
I väntan på skjuts från flyget. Klockan två på natten svensk tid.
Här stod en man med en skylt och hälsade oss välkomna. Han hade skrivit Malin stort och tydligt - det var vår skjuts in till stan. Med nervevade rutor susade vi genom förorterna in mot Havannas centrum. De nya lukterna och synintrycken sköljde över familjen, och nu kände vi verkligen att vi var ute på luffen igen.
I gamla stadens gränder irrade taxin runt en stund innan vi kom fram till Plaza Vieja. Här tog värden vid och visade oss till vår lägenhet. Efter lite formalia så fick vi nycklarna och kunde krypa till kojs.