Det är vinter på Kuba med dagstemperaturer på runt 30 grader mitt på dagen. Nätterna blir inte heller mycket kallare, så det är svårt att få svalt i lägenheten som ligger på översta våningen. Under oss huserar ett museum med någon form av konstnärlig inriktning. Det är ganska sparsamt besökt trots sitt läge här mitt i stadens historiska kärna.
Dagens plan var att besöka det gamla spanska fortet på andra sidan Havannabukten. Hit kommer man lättast genom en biltunnel. Vi anlitade en gladlynt taxichaufför med en välhållen amerikanare för uppdraget. På vägen fick vi tips och råd om vad som var värt att lägga tiden på. Det finns nämligen två fort här. Det äldre av de båda hade inte hållt måttet vid en drabbning, så spanjorerna beslöt sig för att satsa på att uppföra en fästning större än någon annan i denna delen av världen.
I baksätet på en amerikanare.
Innan vi gav oss i kast med denna koloss spanade vi in en samling uttjänta raketer utanför stängslet till en militäranläggning. Det var främst grejer från kalla krigets tid, och allt var stämplat med Sovjet som ursprungsland. Kärnvapen har aldrig funnits på ön som länge varit en nära allierad med det forna östblocket.
En kort promenad senare var vi inne i fortet. Det ekade ganska tomt, och det fanns uppskattningsvis fler anstälda här än besökare. Solen stod som högst när vi trampade runt på de stenlagda gatorna i det flera hektar stora komplexet. Ett gäng kanoner fanns uppstälda på murkrönen och pekar ut över bukten nedanför. Kanonerna har varit tillräckligt avskräckande eftersom ingen har försökt att utmana denna postering.
Inne på Fortaleza de San Carlos de la Cabaña.
Vi hade för avsikt att ta oss tillbaka till vår del av Havanna när vi frågade en av entrévakterna efter en taxi. På köpet blev vi tipsade om en Paladar. Barnen sa att de var hungriga, så varför inte. En Paladar är restaurangernas motsvarighet till Casa Particular, mat hemma hos någon. Precis som Casa Particular så finns dessa i olika skepnader. Den som vi till slut hamnade på låg i trädgården till en villa någon minuts promenad från fortet. Här fanns plats för ett tjugotal sittande, och på menyn kunde man som vanligt välja mellan fläsk, kyckling och hummer. Ja, lite förenklat så är det vad man kan förvänta sig att bli serverad här i stan. Som tillbehör finns förutom ris olika sorters rotfrukter och grönsaker. Ris är ransonerat i landet, så det kommer oftast i lite sparsamma mängder.
Utsikt från fortets högsta punkt.
Lunchen gjorde susen för barn och vuxna. Astrid var den mest hungriga och har nu omvärderat bananchips. De är godare när de är från de små söta bananerna och nyfriterade. Taxin tog oss sen tillbaka till Plaza de San Francisco de Asis varifrån det är en kort promenad tillbaka till vårt boende.
Kubanska flaggan i fönstret på dagens Paladar.
På vägen försökte vi få tag i ett WiFi-kort. På Kuba är tillgången till internet starkt begränsad. För koppla upp sig köper man en timmes surf. På några ställen i stan finns det trådlöst nätverk i statens regi, och på WiFi-kortet finns inloggningsuppgifter. Korten är inte så lätta att få tag i, så man får fråga runt på hotell, eller leta reda på ett av det statliga telefonbolagets kontor. Som så mycket annat så är korten ransonerade och tar ofta slut. Elba tipsade oss om var man skulle fråga, och till slut fick Malin tag i ett.
Barnen behövde en stunds slappande på rummet och de vuxna tog en kopp kaffe på torget under de varma eftermiddagstimmarna. Imorgon drar vi vidare till Viñales tre timmar västerut från Havanna.