Makedonien gränsar i söder till Grekland, och längre hemifrån än så kommer vi inte på den här resan. Vi summerade vår restid på tåg, båt, buss och i bil till sextio timmar, varav två tredjedelar är restid på Balkan. Det bergiga landskapet gör resandet tidskrävande, framför allt om man vill resa längs kusten. Nu har vi ju klämt in ett par resmål som inte ligger längs den mest effektiva rutten söderut, så man skulle kunna kapa ett antal timmar om man till exempel skulle ta sig direkt ner till Albaniens kust. Dessutom har vi tagit tåg så långt söderut som det går längs kusten, och då har vi fått acceptera vissa omvägar.
Från Tirana till Ohrid i Makedonien blir det minibuss. Den går inte att boka via internet, så Malin ringde till en av researrangörerna som vi skulade hos från regnet igår. Vi blev då tillstuckna ett visitkort av killen med paraplyt i dörren till deras kontor. En tillfällighet som visade sig var till vår fördel. Fyra platser på bussen till Makedonien var därmed våra.
Hotellet vi bor på har en charm som är lite svår att beskriva. Om man tänker sig gulnad plast i kombination med plysch så kanske man kommer i närheten. Det skulle kunna vara byggt på 80-talet och är lite som en balkanvariant av hotellskrapan vid Triangeln i Malmö. Två av hissarna går på utsidan av fasaden och tar fem personer ända upp till penthouset på tolfte våningen där frukosten serveras.
När vi steg ur hissen upp till frukosten stod en kypare och väntade på oss. Så var i alla fall känslan. Här var det nattklubb igår, det hördes ända ner till oss, men nu var här dukat till ett hundratal sittande med vinglas och linnedukar på varje plats. Vi var de enda gästerna och fick en kort introduktion av bufféfrukosten innan vi valde bord. Eftersom det är helg så var trafiken på gatorna nedanför panoramafönstren lugn jämfört med det kaos som vi kom till igår.
Landskapet mellan Albanien oh Makedonien.
Vi kom till i god tid till busstationen. Den är sammanbyggd med en idrottshall där de för tillfället hade basketträning. I ett dörrhål från caféet kunde vi studera albanska fintar, dribblingar och skott.
En stund innan avgång kom kvinnan från bussbolaget och fiskade upp oss på caféet. Bussen hade kommit och skulle snart lastas. Innan våra väskor kunde komma på plats så skulle en svart Audi-baklucka lyftas ut från bagageutrymmet. Den hade fraktats dit från förra destinationen och väntade nu på att sin mottagare skulle komma och hämta. Vår chaufför blev mer och mer nervös över att adressaten inte skulle dyka upp innan vår avfärd och det blev högljudd telefonkonversation minutrarna innan avfärd. Muttret från vår förare tilltog när ett gäng killar kastade lystna blickar efter den när de strosade förbi. Med bara några minuters marginal dök så mottagaren upp. Paketet stoppades in i bakluckan på en bil, en summa pengar bytte ägare och affären var avklarad.
Kvällsmat i hjärtat av Balkan.
Gränsen till Makedonien ligger två timmar från Tirana. När vi läst på nätet om olika sätt att ta sig från Albanien till Makedonien så har vi fått uppfattningen att tullen just vid denna gränsen är extra nitisk. Man är framför allt ute efter att stävja drogtrafiken. Vår förare var väldigt noga med att passagerarlista och pass var i perfekt ordning innan vi kom till gränsen. Kanske var det det som gjorde att vi gled igenom gränskontrollen utan att ens stiga av bussen. Chaffören var hur som helst på väldigt gott humör när vi tog oss sista biten runt sjön Ohrid till samhället med samma namn. Här ska vi bo i tre nätter.