Dags att bryta upp igen. Under natten hade Andreas jagat en gnagare som höll låda i vårt undertak. Det knaprades högljutt på något så att det var i princip omöjligt för de vuxna att få ro. Vi har haft besök under tidigare nätter också, men då har det varit strax före gryningen. Efter lite bankande med sopkvasten så la den av tillräckligt länge för att vi skulle somna.
Sedan tar tuppen över vid soluppgången. Astrid har fått in ett ganska autentiskt kuckeliku-på-dej-själv. Det verkar inte som om tuppen tar illa vid sig av det som tur är.
Färjan som går tillbaka till fastlandet lägger till i motsatt ände av stranden jämfört med vårt boende. Det var ganska varmt i morse, och Astrid var trött i benen. Hon ville äta frukost på det gamla vanliga stället, men vi vuxna ville komma lite närmre hamnen innan vi satte oss ner. Vi hade siktat in oss på ett ställe som heter Smile, men där hade inte kökspersonalen dykt upp än. Det blev istället ett ställe med spansktalande personal, och vi fick i oss omeletter och baguetter i god tid innan båten skulle gå.
Vi kom tillbaka till fastlandet på utsatt tid. Lite forcerat i tid så var det nu dags för lunch, eftersom vi hade ett par timmars bilresa framför oss. Bilen som skulle ta oss till Kirirom var förbokad sedan tidigare, men det visade sig att bokningen blivit lite tokig. Chauffören hade väntat på oss en timme när vi dök upp på avtalad plats.
Sedan bar det av norrut. Efter en och en halv timmes färd lämnade vi huvudvägen och kuskade vidare på smalare och gropigare vägar. Det blev snart uppenbart att chauffören inte hade koll på vart vi skulle. Några telefonsamtal senare redde saken upp sig, och vi kom fram mitt på eftermiddagen till en lodge uppe bland bergen.
Reservationen verkade inte ha kommit fram som den skulle, men vårt rum fixades till snabbt och lätt. Det är samma förutsättningar här som på Koh Rong. El finns bara på kvällarna och varmvatten är lyx. Mat beställer man en timme innan man vill äta, och menyn är kort.