Så var det utflyktsdag. Vi lämnade hotellet halv sju och satte kursen mot Villa Tunari i Chapare-provinsen nordost om Cochabamba. Vi hade 14 mil bergsväg framför oss med en beräknad körtid på 3-4 timmar.
Astrid och malin på en vägkrog i bergen.
Antonia släpper ut en kolibri som råkat komma fel.
Det var en vacker väg med bedårande utsikt. Denna del av Bolivia är extremt kuperad och otillgänglig. Kullarna är branta och tätt bevuxna av regnskog. På långa sträckor är det bara i direkt anslutning till vägen man kan prata om mänsklig exploatering.
Väl framme i Villa Tunari besökte vi ett reservat som tagit sig an apor som av olika anledningar behövt hjälp. Vid ingången till reservatet möttes vi av en extra social krabat. Vi kilade vidare in i skogen och följde en led upp bland kullarna till en utkiksplats där aporna brukar hålla till. Just denna deg var de dock på annat håll.
Utsikt över Villa Tunari.
Villa Tunari är en liten håla med känslan av en skogshuggarutpost som upptäckts av nyfikna resenärer. Här finns ett antal restauranger och hotell längs huvudgatan. Stället är en knutpunkt för ett par naturreservat i regionen och sysselsätter en hel del internationella volontärer.
Efter proviantering gav vi oss av hemåt igen. På vägen stannade vi och svalkade oss i ett vattendrag tillsammans med lokalbefolkningen. Det var dryka trettio grader i luften och väldigt fuktigt.
Svalka
Man åker inte från dessa delar av Bolivia utan att köpa med sig bananer. Här kostar en stock tio spänn - nästan värt att hamstra lite.
Lokalproducerat.
Vi var hemma sent och kom trötta i säng.